torsdag, januari 28, 2010

Goliats giriga ansikte

På youtube hittar jag ibland intressanta klipp, ibland är de mer underhållande samtidigt som de tillför energi till kampen. En signatur som kallar sig Copyright4what har lagt upp den här råa rocklåten som troligen med all rätt anklagar Timbaland för att bli stenrik på andra artisters bekostnad.





Det pågår ett orättfärdigt krig därute. Det är ett krig som kännetecknas av otroligt ojämna styrkeförhållanden, en gammal sliten metafor för detta är att striden står mellan David och Goliat. Det finns ett fåtal artister som blir uppbackade av de 4 stora, Sony, EMI, Warner och Universal.

Vad händer när en sådan artist varit "Pirat", alltså rippat eller stulit? Jag tänker nu inte själv ta ställning i det enskilda fallet och anklaga någon, jag är tondöv och har ingen kompetens, men alla källor pekar mot att det är ett faktum Timbaland och hans skivbolag tjänar miljoner för hans del och miljarder för bolaget del. På musik som är stulen.

Det är krig. Vi måste börja länka. Vi måste få lagstiftarna att fatta att IFPI inte is the shit. IFPI är en girig Goliat i kubik.

Läs hos Thomas Tvivlaren. Han har skrivit lite för långt, men läs 80 + 64 + 4 = 0

Jag vill själv borra i det här, men här någonstans tar alltid min ork slut. Hur ska jag berätta?

Jag tillhörde en av de lyckligt utvalda när jag gav ut min debutroman "Månskensligisten" på Bonniers. Trodde jag.

Vad jag inte förstod var att jag skrivit över större delar av upphovsrätten än jag velat. Framför allt fick Bonniers 72,5% av vinsten. Min motsvarighet till fack, Författarförbundet, ansåg att det var helt i sin ordning.

Men egentligen började problemen när jag skrev min böcker om Djingis Khan. Jag låg fortfarande på Bonniers, skickade in manus, men sade samtidigt att jag ville omförhandla kontraktet.

Jag försökte förhandla och samtala i flera månader. Jag fick ett enda svar, typ 30 gånger från Bonniers: "Det är inte så vi arbetar".

Jag började se mig om efter annat förlag. Det kom att bli Hjalmarson & Högberg.

Efter oändligt mycket fotarbete fick jag tag i en agent som sades vara välrenomerad, Tönnheim. Böckerna om Djingis Khan skulle utomlands. Men Tönnheim var hal. Han hade mina böcker något år, men betedde sig konstigt. Till slut lirkade jag mig ur samarbetet, inte på grund av någon logik utan för att jag mådde tjuvtjockt av att ha med karln att göra. Jag höll på att deppa ihop. Jag visste då att det fanns marknad i Norge och Tyskland för mina böcker och i den stunden sade jag upp min agent! Några år senare fick jag läsa i tidningarna vad Tönnheim egentligen sysslat med under den tid han även haft mina böcker i sin korg.


En skandal skakar bok-Sverige. Den svenske författaragenten Hanserik Tönnheim har under många år inte betalat ut royaltypengar till de internationella förlag och författare han arbetat med. Det rör sig om miljontals kronor.

Sen dess har jag bytt agent ytterligare två gånger. Mitt förlag är ytterst anständigt, men både de och jag inser att de gjorde fel som tände på min bok. Deras professionalitet sträcker sig inte till historiska romaner, de ska syssla med fakta- och debattböcker. De var helt enkelt oprofessionella när de föll för min berättelse om Djingis Khan. De tyckte om den så otroligt att de ville ha den, men har inte upparbetat rätt kanaler för att sälja tillräckligt många volymer så att jag kan få arbetsro att fortsätta skriva på serien.

* * *

Det har det gått bra för mig. Jag har gett ut fem böcker, mitt författarföretag har i skrivande stund endast 104.000 kronors underskott och ingen av de stora drakarna har klorna i mig.

Men när jag ser tillbaka på de senaste tio årens kamp som författare inser jag varför jag blivit så trött och deprimerad. Branschen är full av skurkar som vill lura en. Förlag som vill rippa (Jag har varit i kontakt med över 30 förlag) en på stålar genom att skriva häpnadsväckande kontrakt. Förtvivlade debuterande författarkollegor hittar till mig via bloggen eller min hemsida och berättar att de får skambud, blir illa bemötta, utsatta för härskartekniker.

Det händer att jag segnar ned på knä, inte orkar kämpa längre. Bland annat är jag just nu mitt uppe i skrivandet av en ny bok. Rätt som det är tryter all kraft, för jag har tänkt mig att den endast skulle ges ut i e-boksform, eller åtminstone först som e-bok. Sen kunde jag och läsarna tillsammans kanske ta fram en mer raritet till pappersbok.

Men jag tror alltså att förlagen fortfarande har en roll att spela. Jag vill samarbeta med de duktiga människor som sitter där som redaktörer. Jag vill även att jag och alla mina författarkollegor ska kunna komma i åtnjutande av förlagens förtäckta distributionskanaler. För det finns inte en enda bokhandel i Sverige som tar in en bok som inte getts ut av ett 'riktigt' förlag. De små förlagen har även svårt att få distribution och hyllplats i bokhandeln.

David mot Goliatkampen sker på många plan, i många skikt.

Egentligen behöver vi riva hela den sjuka strukturen.

Det sorgliga är att bokförlagen håller på att förstöra e-boksformatet på samma sätt som skivindustrin förstört för sig själv. Och oss alla.

Läs Isobel när hon skriver om att sälja sin digitala själ. Själv orkar jag knappt. Jag blir bara så deppad.

* * *

Och kom ihåg, läs 80-64-4=0

tisdag, januari 26, 2010

citatet


Fråga:
Vad tråkar ut dig?
Bolaño:
Tom retorik från vänstern.
Att retoriken från högern är tom tar jag för givet.





lördag, januari 23, 2010

Att långsamt inse att man behöver hjälp


Jag har inte bestämt mig för att äntligen göra den där resan in i mig själv alla hävdar är så viktig. Jag tvingas av omständigheter som inte är förhandlingsbara.


Viktiga livsval har alltid kommit emot mig på det sättet, de är digitala till sin natur och trots att jag alltid har hävdat att det är löjligt att söka efter sig själv är det precis det jag ska göra. Min paroll har annars varit: Fråga inte efter vem du är. Fråga efter vad du vill istället.


Vad vill du?


Jag vill ha en kvinna. Jag vill ha sex. jag vill ha off-piståkning. Jag vill ha fallskärmshoppning. Jag vill ha en asienresa och en arizonaresa och en floridaresa för att hoppa mer fallskärm. Jag vill ha ett jobb där jag kan tas i anspråk helt och fullt intellektuellt.


Så har jag malt på. I stort och i smått.

Effektivt vinnande allt det jag åtrått.


Lycklig?

Harmonisk?

Till freds?

Någonsin?


Nä. Det har inte hört till konceptet.


I min yrkesroll, som datakonsult, som journalist, som vad jag nu varit; Vad har jag brytt mig om de produkter man tillverkat, eller sålt, eller försökt ta fram, eller pysslat med? Jag har varit på jobbet för att hämta pengar. Jag har aldrig varit involverad. Jag har inte deltagit.


Så hoppade jag av allt det där. Det kändes tomt. Jag sade mig; jag vill ha äkta engagemang: Blev min dröm; författare.


Efter fem böcker publicerade: Lycklig? Harmonisk? Till freds?


Nä.


Nu hör jag min egen andning och bruset från blodet i öronen skrämmer mig. Allt annat stannar upp, blir obehagligt tyst och jag är inte längre man att bedöma om det är jag eller min verklighet som ligger i spillror. Är det jag eller varat i sig som är en illusion?


Jag läser texten till det faktablad jag brukar ha med mig när jag håller ledarskaps- och utvecklingsutbildnigar. Rubriken lyder, som ett hån nu:


"Förverkliga dina drömmar".


Jag tvingas fråga; Vad har drivit mig, vad har jag drömt?


Till vad, använder jag, arma människa, min största gåva; den fria viljan?

I samma stund frågar jag mig om den verkligen är fri, för jag inser fuller väl att jag drabbas av drifter jag inte rår över, som rycker mig hit och dit. Krafter så starka att jag inte mäktar hålla emot och som utan att jag kan se någon orsak kastar mig från eufori ena stunden direkt ned i bottenlös depression i nästa.


Förr talade man om demoner, eller att man reds av maran, idag tror vi oss klokare och mer faktabaserade och benämner samma fenomen som obalans i någon av våra signalsubstanser.


Livets spännvidd, antingen är allt från moral och allt annat vi upplever en sorts andligt given signal eller så rör det sig om en vätska i hjärnan som har en viss koncentrationsgrad som kan mätas i mol per liter.


Oavsett är livets idé svår att förstå och jag kan bara konstatera, somliga av mina drivkrafter gör mig själv illa. Därefter min närmaste omgivning.


Jag vet inte vilket som är värst. Eller, det vet jag.

Att inte vara god för sin omgivning är långt mer plågsamt än något annat.


Jag har, förefaller det mig, en överjordiskt svår uppgift framför mig.


Fragment av detta hamnar troligen här på bloggen.


Tack för att du har läst

Anders


__________________


Efter samtal med Johan kring hans postning om en krönika om en resa.

fredag, januari 22, 2010

Framtidens syn på integritet i det civiliserade välfärdsbygget




Än mer glädjande är att dessa liberaler är pirater och inte enbart förstår frågans vikt, utan även på ett sansat sätt belyser problem och felaktigheter, rent av den omänsklighet, den borgerliga alliansen lyckats införa. Man nämner också, utan att rygga, ansvar.

Det ansvar som följer av att inneha regeringsmakt.

Jag skrev häromdagen om att Göran Greider träffade lite rätt i sin analys av socialförsäkringssystemen, helt kort sammanfattat:

"Sjukförsäkringen är inte vilken fråga som helst. Den utgör, tillsammans med sjukvården, välfärdstatens centrala nervsystem. Sjukförsäkringsfrågor är civilisationsfrågor."

Jag skrev då, och tror fortfarande, att detta är frågan som kommer att avgöra valet.

Varken den stora menigheten, eller för den delen, den stora massan politiker i gammelpartierna, har insett att det finns en annan stor civilisationsfråga som ligger och tickar som en bomb.

Piratpartiet har fattat det, men har som sin taktik valt att endast fokusera integritetsfrågorna på nätet. Det är synd. Även om piratpartiet inte aktivt vill eller väljer att inte driva andra frågor, vore det av flera skäl en god idé att se sig om på den politiska paletten.

Man bör ställa sig frågor som: Vad är viktigt för väljarna? Hur kan vi vinna deras äkta förtroende? Bör vi åtminstone vissa visst intresse, kanske även kunna svara på vad vi skulle stödja andra partier i för vägval?

Jag måste säga, som privatperson, inte som sosse för även sossarna gjorde fel i regeringsställning: Alliansen har hamnat långt bortom allt förnuft när det gäller att driva arbetslinjen och klåfingrigt demontera socialförsäkringssystemen i en takt som gör livet outhärdligt för dem som mest behöver hjälp. Man har misslyckats.

Detta ligger enligt mitt sätt att se Piratpartiet i fatet. Man uppvisar brister. En är att partiledaren Rick med flagrant omognad har viftat bort andra frågor, sådana som åtminstone socialdemokraterna, (även V och MP, alltså otroligt stora väljarskaror) brukar kalla sina "mjuka" och kanske viktigaste frågor. Det handlar om barn, skola, omsorg.

Personligen väljer jag att vara socialdemokrat, för att inom det största och oftast statsbärande partiet driva min tro på solidaritet, men även integritetsfrågor. Samtidigt anser jag att vår demokrati i detta skede av historien behöver Piratpartiet.

Jag kan inte säga åt ett annat parti vad det ska göra. Däremot kan jag säga: Det gläder mig att de tidigare liberalt röstande besättningsmännen på "Sagor från livbåten" nu som pirater på ett resonerande sätt lyfter både arbetslinjen och socialförsäkringssystemen.

Det är trots allt här, AFK (Away From Keyboard), det stora väljarflertalet befinner sig och dväljs under riksdagens, regeringens och statens outsägliga klåfingrighet.

Jag skäms nästan att erkänna, men jag har hittills låtit andra partikamrater inom (S) ta hand om problematiken kring våra socialförsäkringar. (Jag har alltså på sitt sätt begått samma tabbe som väl snart sagt varje pirat;)

Men givetvis arbetar socialdemokratin/vänsteralliansen på att försöka lösa upp knutarna i ett system som blivit alltför stelbent.

Till skillnad från alliansen har socialdemokratin/vänsteralliansen sedan länge börjat pröva ett mer genomarbetat system som redan rullar på sina håll i Sverige, det sägs med gott resultat.

Tyvärr kan jag inte själv vittna eftersom jag inte följt processen. Det kallas FINSAM och är en samordning med alla inblandade aktörer, en samordning som kommer att minska det personliga lidandet och snabba upp rehabiliteringen. Eftersom alla myndigheter samarbetar kring varje individ minskas kostnaderna även för den arbetstid som varje myndighet lägger ner per individ.

På ett värdigt sätt hjälper man människor tillbaka till livet, arbete.
Man sätter individen föst, inte en fanatisk idé eller apparat om den allenarådande dogmen om "ARBETSLINJEN".
(Jag önskar hett att Pirater här ser kopplingen till integritet och kan berika det politiska landskapet med nya fräscha och välbehövliga idéer).

Vad man gjort i FINSAM är att arbeta med erfarenhet som grund, istället som Alliansen gör nu, liksom blunda för varje remissinstans och kasta ut ett lika ofärdigt som ogenomtänkt förslag rakt ut i verkligheten där både intention och idé om en upprättad arbetslinje slår slint eftersom teori och verklighet inte kan bli ett.

Att beakta och ha som utgångspunkt och som representation för olika synsätt skulle alltså kunna vara:

Sagor från Livbåtens problematisering av Arbetslinjen.

Vänsteralliansens arbete med FINSAM som enligt uppgift redan rullar i ett hundratal kommuner efter att den förra socialdemokratiska regeringen implementerade denna mer erfarenhetsbaserade arbetsmetod, än det nuvarande Allians har begåvat oss med.

onsdag, januari 20, 2010

Den stora val- och civilisationsfrågan

Jag brukar tycka att Göran Greider blivit förutsägbar. Att det var länge sedan han tillförde något i debatten. Idag tar jag tillbaka.

Den analys han gör på ledarplats i Dalademokraten om att de rödgröna måste tänka längre i sjukförsäkringsfrågan är lysande. Att borgarna redan kört rejält i diket, står utom allt tvivel.

Greider: "Sjukförsäkringen är inte vilken fråga som helst. Den utgör, tillsammans med sjukvården, välfärdstatens centrala nervsystem. Sjukförsäkringsfrågor är civilisationsfrågor."

Han skriver också: "När den på allvar brakade loss mot slutet av förra året och cancersjuka människor i TV-rutan vädjade till ministrar om empati, ja, då var det som om svensk politik återfann något av sin kärna. Plötsligt gick det inte längre för borgerligheten att komma undan kritik, vilket också berodde på att den nya sjukförsäkringen slår blint och grymt inte bara mot arbetarklassen utan högt upp i tjänstemannaleden. Det föraktfulla talet om ”bidragssamhälle” fick en annan innebörd. Många människor insåg att ”bidragssamhälle” bara är en nedsättande omskrivning av begreppet generella sociala rättigheter"


Det är denna fråga som kommer att avgöra valet. Jag skriver detta eftersom jag vet att flertalet av mina läsare är Pirater.

Jag skriver som privatperson, inte som representant för något parti. Jag anser våra socialförsäkringssystem ovärdiga. Jag anser att Greider har rätt. Alla borde läsa hans snabba och lättfattliga analys.

Att skapa lagar och regler kring våra socialförsäkringar handlar i högsta grad om reell och direkt kännbar frihet och rättvisa. Det är en djup demokratifråga.

Precis som i integritetsfrågorna är borgerligheten på en helt annan planet och helt oförstående att en majoritet av folket är upprörda. De rödgröna har ett bättre förslag, men är ännu inte riktigt i mål.

Finns det andra politiska spelare som kan ta upp bollen? Jag tolkar läget som att det är av yttersta vikt att det lila laget tar tag i frågan, på ett eller annat sätt. Om inte får vi se till att de rödgröna vinner valet samtidigt som vi puffar dem ett litet steg till i rätt riktning.


Edit: Även "Mitt i Steget" på sjukförsäkring och hur DN feltolkar.

måndag, januari 18, 2010

Tillit och superhjältar


Vi behöver alla våra superhjältar. Skratta inte åt mig. Jag har kommit på det först nu, 48 år gammal.
Till nu har jag varit en tuff 'heman' och adrenalinjunkie och trott att jag i alla lägen måste klara mig själv.
Ordet tillit, verklig tillit, har jag inte förstått innebörden av.

För första gången i mitt liv har jag sänkt garden. Jag släpper andra lite närmare. Jag smakar på tanken att ta emot hjälp. Jag som under alla år hjälpt andra.

Har jag själv mått dåligt eller visat svaghetstecken har jag dragit mig undan och slickat såren en stund. Sen full fart, alltid snabbare, hårdare och mer än min omgivning.

Nu behöver jag superhjältar omkring mig. Som bär mig ett stycke.

Rätt mycket ligger i spillror omkring mig. Jag väljer att nämna endast en, mitt författarföretag med enormt underskott; en sak jag trodde var det viktigaste att jobba upp igen, struntar jag nu helt i.
Jag har äntligen begripit att det där företaget inte betyder någonting.

Jag vet inte vad det kommer att bli av bloggen. Om jag fortsätter att skriva, om jag kan bidra i kampen mot mammon och knasiga politiker i förening som stiftar den ena hårresande lagen efter den andra, som gör att vänster och högersympatisörer plötsligt kan förenas i en vilja att återskapa våra mänskliga rättigheter och friheter - mot de folkvalda som helt glömt sitt uppdrag.

Kanske kommer jag att blogga om min resa att erövra ett nytt liv, ett bättre liv. Ett liv där jag visserligen tvingas ta emot hjälp, men ändå kanske kan bli ett grand rikare.

Jag vet ingenting längre. Jag har tappat kontrollen - och bara det var från början läskigare än läskigt, men nu förstår jag att det är en del av befrielsen.

netlove
Anders

På bilden mina döttrar och superhjältar, Naya o Tula

söndag, januari 17, 2010

Var föds våra drömmar?


Inatt drömde jag att jag såg ned på min bröstkorg, så knäppte jag upp skinnet som vore det en skjorta. Ett papper låg bredvid skelettet, där vänstra lungan borde ha varit och hjärtat. En bårhuslapp vars prydliga maskinskrivna text upplyste att jag varit död sedan 1957. På baksidan stod det i blyerts att Gud var rastlös. I samma stund blev jag medveten om något jag vetat redan medan jag levde, att klena författare ofta är skarpsynta kritiker av andra författare.

Det svindlade. Jag hade i själva verket aldrig varit särskilt begåvad. Och nu var jag död.

Jag vaknade skrämd och hånad av mig själv, förutom att jag längtade vansinnigt efter sex (en glidning på skalan skräck för närhet), vilket befriade mig från de bottenlösa grubblerier som tornade upp sig. Småningom somnade jag och kosmos nästlade sig åter in i mig med hela sin makt och obegriplighet.


__________

Ofärdig skiss efter samtal med Johan om det som berör.

torsdag, januari 14, 2010

Staten samlar vapen - Avväpna staten


Pornografi är en företeelse som förekommit länge såväl i bildkonst som poesi och prosa, och på senare tid även film.

Vi vanliga dödliga har alltid delat pornografi. Vi har läst, tittat och njutit. Det rör sig på en skala från finstämt erotiskt till på ytan ganska råa knull. Men alltid handlar det om ett nyfiket utforskande av människans förmåga till innerlig kärlek.

Att erfara men också ge njutning och glädje.

I och med Internet delar vi allt mer intimitet och kärlek. Vi smusslar allt mindre. Vi börjar upptäcka vilka fantastiska inte porr, utan kärleksvarelser, vi är.

Även informationsbitar kring hur man lagar till en god kålsoppa sprids givmilt över nätet och vi alla gläds att få ta del av det varierade och rika innehåll som bjuds. Det är vad som sker oss människor emellan.

Över oss svävar en påstått fungerande demokrati.

Varför rör sig då lagstiftning, myndigheter, statliga verk och organ i motsatt riktning?
Varför fjärmar sig 'makten' det vi människor av naturen tycks vilja mest av allt här på jorden,
dela med oss av så väl information som det sinnliga, och inte minst, den lekfulla glädjen och kärleken?

Jag har inte ett entydigt svar på det, men vet att alla stater i detta nu gör en enda sak, de samlar på sig vapen. Vålds- och informationsvapen.

Jag har i några blogginlägg tidigare kallat statens ständiga men smygande kretsande kring sitt våldsmonopol för "Statlig Porr".

Jag har skrivit så eftersom jag är gråtfärdig. För att jag söker ord och bilder som på ett enkelt sätt kan förklara att mänskligheten är utsatt för svårast tänkbara hot, då arten hotar sig själv i allt högre hastighet. Jag lyckas inte, därav min förtvivlan.

Statens rätt till våld har aldrig varit oproblematisk.

I vår tid tycks problematiken accelerera i takt som datorutvecklingen; var 18:e månad, eller däromkring, blir en processor dubbelt så effektiv. Så också statens möjlighet att bevaka och utsätta dig och mig för mer latent våld.

Av allt våld som finns har statligt våld dödat, skadat och lemlästat flest människor genom mänsklighetens historia.

Inget annat våld har skapat lika mycket lidande. Inte ens digerdöden.

För att kunna fortsätta att utöva våld har alla stater, (enligt mitt försök att hitta nya ord, svärma gärna och kom på bättre,) uppfunnit ett nytt slags "Porr". Smaka på de senaste Porr-orden, man smusslar med. Vissa saker, som ACTA, håller man helt hemliga för allmänheten:

FRA-lagen, IPRED1, IPRED2, Datalagringsdirektivet, Polismetodutredningen, Telekompaketet.. Se mer komplett lista hos Opassande här.

Vi får ofta för oss att vissa stater är värre än andra. Jag är rädd för att det inte längre är så. Särskilt inte nu när vi bygger ihop världen med Internet.

Jag bönar på mina knän till dig som råkar komma in här och läsa. Hjälp med vad du kan och har. En gest, en kram, ett vykort, ett mejl. Ett leende. Ett tips. En bild, ett ord. Använd alla fantastiska nya sociala medier. Påverka din omgivning.

Är det så att du bär på en latent eld inom dig som ännu inte slagit ut: Påverka dina närmaste politiker. Bli politiskt aktiv själv. Ta med dig en kompis.

Se det goda i dig själv - och sprid det.

Vi måste stoppa statens, alla staters, förryckta vansinne.
Ingen kan göra det åt oss. Det går inte att lämna över ansvaret till någon annan.

Slumpvis googlade bilder som beskriver en sida av varje stats natur vi medborgare måste hitta sätt att bemästra.


Kravaller i Göteborg

att demonstrera är farligt världen över. Danmark inför
lymmellag, politiker i Sverige vill följa efter.


Gaza. Grannstaten skjuter.

USA har inga vänner, bara intressen.
En sådan stat måste naturligt nog beväpna sig
till tänderna. Resultat, man är ständigt ute i krig
någonstans i världen.





sk äkta våldsporr. Exempel på tillåten och önskvärd porr enligt varje stat på jorden.

onsdag, januari 13, 2010

Statlig porr del III (Sadism)




Vad är demokrati för dig, Fredrik?








Jag är, eller snarare, var en gång spontan som barn. Innan skolan.

Strax lärde jag mig att det jag sade, gjorde, eller gav världen, var fel.

Då bestämde jag mig: Jag måste låta varje tanke, varje ord, gå genom alla de tre sfärerna; lycka, leda och sorg, innan jag säger det jag tänker till människorna.

Så jag blev försagd och sade inte ett knyst.

Utom när jag i rusiga ögonblick av livet inte kunde vara tyst.
(Vilket alltid ledde till kvarsittning, straff)
________

Var är jag nu, 42 år efter beslutet att vara tyst?

Varje dag är en en kamp att återerövra livet. Jag befarar att de är så för oss alla.

Vi måste ständigt påminna oss att inte bli rädda. Inte skapa fasa istället för tillit och glädje.

Den gyllene regeln, att ge andra vad du själv vill ha.





(Fri fortsättning på de två närmaste inläggen i tiden.

tisdag, januari 12, 2010

Statlig Porr del II (Machismo)



Därför vill jag väcka två frågor: Utgör staten ett hot eller en garant för din frihet och dina barns möjlighet att uttrycka sig i exempelvis en klimatdemonstration?

Går vi mot en tid där vi blir allt mer underkuvade och förnedrade, inte av buset eller terrorister, utan av våra egna myndigheter?


måndag, januari 11, 2010

Porr på flygplatsen del i förnedringstrenden



Dags att förklara trenden. Det handlar inte om terrorism.
Har aldrig gjort det.

Myndighetsutövning handlar om makt. Alltid.
Ett annat ord är rädsla, men det skulle bara reta maktutövarna om vi sade det rent ut.
Rädsla är något de aldrig vare sig skulle tillstå eller förstå.
Det är maktens blindaste fläck.
Därför är det bättre att säga att de har sin makt för att kunna förnedra oss andra.
Utan förnedring ingen maktutövning.
Man stiftar lagar. Man sätter upp apparater.





Här instruktiv sida om systemen som gör oss nakna, med kläderna på.

Vad makten vill är att se allt vi gör. På nätet. På vägarna. På flygplatserna. I hemmen.
Orsaken är rädsla. Resultatet förnedring.





En billigare lösning vore att fösa ihop oss i skockar, till exempel på tågstationer och flygplatser när vi misstänkt förflyttar oss från en punkt till en annan.
Men då skulle vi kanske börja känna gemenskap.
Då kanske vi skulle börja förstå vad vi egentligen är utsatta för.
Vad vet jag.


Kapitalism, fårhjordar och LED-lampor

Ett svep på nätet (medan sotaren stökade i köket) gav en ny bekantskap, SF-författaren Richard Morgan, men ibland blir man osäker om det är rätt person man hittar citat ifrån. Orden nedan om kapitalism och eld kan vara Richards, men det finns också en liten chans att källan är fel. (lämna gärna kommentar om du vet).
Oavestt vill jag dela med mig av tanken:


"I don´t believe there´s anything intrinsically wrong with capitalism, just as I don't believe there´s anything intrinsically wrong with fire. Both have served as powerful engines of human development and offer huge civilizational benefits if handled correctly.
In the case of fire, that means the provision of fire extinguishers, a fire brigade, and hospital burns units. Unfortunately, it seems to be beyond our capacity (or at least interest) to do anything similar with capitalism."
RICHARD MORGAN

Låt oss i Monty Phytons anda utbrista: "And now for something completely different".

Ett gäng snubbar fick för sig att förverkliga en kreativ filmidé om vad man kan göra med en fårhjord, några vallhundar och ett gäng LED-lampor. Eller kanske inbillar man bitvis bara betraktaren det hela? Oavsett är resultatet hänförande så här en måndag morgon då man strax ska gå ned och ta rätt på sotig förödelse i köket.



lördag, januari 09, 2010

90 degrees out of the brainghost


Källa Aurelie


Källa Telegraph

När den främmande demonen i din mage ändrar färg, från röd till purpur till glödande vit. När kölden biter och det känns som du just kom ut från en operation där all hud tagits loss. När det enda sättet att inte bli galen är att koncentrera sig på annat än hur du känner eller vem du är, var du än råkar vara, i vilket sällskap du än befinner dig. När du drar dig undan och ligger utan att kunna sova och utan att kunna vakna, utan att kunna välja. När du räknar alla plattor i taket och när du är färdig finns det bara en sak att göra, att räkna alla plattor igen. När de fysiska lagarna bryter sig loss och smyger in till ställen i ditt psyke du aldrig annars besöker och tvingar dig att fortsätta gå genom helvetets alla kretsar och du har hans torra radiorösteko omkring dig: "We will never surrender".

Bryt mönster. Koppla upp. Tanka hem.


Källa tvdinner


Källa Flickr


netlove

torsdag, januari 07, 2010

min dag hittills i ingen speciell ordning


______

Blogger förminskar bilderna och tramsar. Nu låter jag det vara (efter jag vet inte hur många försök)

måndag, januari 04, 2010

Lagen som saknade rim och reson redan för 100 år sen


Ibland önskar jag att jag hade förmågan att stiga ned genom tidslagren. Gärna till år 1908. Jag skulle vilja sitta med Samuel Langhorne Clemens på hans veranda, i hans sista hus i Connecticut, röka en ciggar, och höra honom berätta hur han komprimerade sina tankar i en av sina korta satser; den kring det enda som är omöjligt att förstå för Gud på planeten jorden:

"Only one thing is impossible for God: To find any sense in any copyright law on the planet."

Bakom sig har han en remarkabel författargärning. Han blev känd och hyllad för sina texter redan från första stund.

Han skrev under pseudonym och är mer känd som Mark Twain.

Han dog 1910 och vi har all anledning att fortsätta, etthundra år senare, att inte bara reflektera över upphovsrätten, utan göra något åt den.

Tyvärr är inte det hela problemet. Jag har grubblat i över ett år nu över upphovsrätten och märker så fort jag gör en ansats att skriva politiska motioner till mitt parti om saken att jag genast glider iväg: För mig som verksam författare är det snarare de civilrättsliga avtal jag tvingas underteckna med ett förlag som förstör min situation. För det är en mikroskopisk David mot en gigantisk Goliat vi har att göra med i den situationen.

Det är precis där allt går snett för den lilla författaren eller artisten. Hur än upphovsrätten ser ut, skriver man civilrättsligt över rättigheten till den store starke.

Man har ingen förhandlingsposition. Alls. Inte ens med en agent vid din sida har man förhandlingsposition, för agenten kostar 15-25% redan innan han vill ta sig an dig. I all framtid, på varje exemplar av den aktuella boken.

Jag är av åsikten att förlag i många fall gör stor nytta och bör få finnas, helst frodas. Det finns otaliga exempel på förlag som gör fantastiska gärningar med att översätta och sprida viktiga verk. De bör få utrymme att fortsätta med rimlig vinstmarginal även i framtiden.

Men hur kommer vi åt att hjälpa lilla David mot Giganterna? (Även de små förlagen eftersom marknaden inte fungerar, de stora tränger ut de små. På alla sätt).
Vi kan väl inte börja göra undantag eller skriva om i civilrätten, eller kan vi? Bör vi?

Delvis i Piratpartiets anda vill jag se en reformering av upphovsrätten, men det kommer att få - och bör få - konsekvenser. Kanske även civilrättsligt.

_________________________

Mark Twain i Sv wikipedia, och något fylligare i engelsk