lördag, september 30, 2006

Fakta och fiction

Jag tappade lusten att skriva i bloggen för ett tag. Dessutom; livet har gått vidare i jäkt för att hinna med allt, trots sorg är det alltid så. Livet går vidare.

Jag förbereder mina föredrag inför turnéerna, förhandlar med förlag, även resa till Noels begravning. Samtidigt utför jag praktiska detaljstudier av mongolisk kringutrustning. Jag vill inte enbart tillverka utan även skjuta pilbåge med en tumring. Jag är van ca 28 tums draglängd. Så skjuter vi här i väst. Men när mongolerna använder sina tumringar, även i denna dag, drar de strängen på sin pilbåge långt bakom örat. Jag skulle tro att jag måste upp i minst 34 tums draglängd. Nu har jag handen vid mungipan när jag skjuter.

Tja. Jag vill att saker och ting ska stämma i mina böcker. Även om jag skriver något som närmast kan kallas ”historisk fiction”.

(Klicka för större bild. (C) okänd)

söndag, september 24, 2006

Noel

Klockan 09.05 gick Noel vidare.
Enligt hans föräldrar somnade han fridfullt in utan ångest och utan smärtor.
(Noels Blogg)

Noel och Naya i vattenpöl, för ett år sedan.

Noels 2006 var inte ett bra år. Han opererades på sin födelsedag för att överleva. Det följdes av cellgifter och strålbehandlingar. Men cancern var hela tiden steget före läkarna och forskningen. Han har kämpat så hårt. Vi känner ingen så envis som Noel men inte ens det hjälpte. Cancern vann och Noel har nu fått somna in. Men han är saknad, så otroligt saknad! Våra tankar är förstås hos Stina och Fredrik som har utsatts för den värsta mardröm man kan tänka sig.

Vi försöker tänka på sommaren 2005 då vi träffades på Kolmården, där bilden också är tagen. Noel och Naya lekte i vattenpölarna och njöt av regnet medan vi vuxna tyckte vi hade otur med vädret. Noel älskade bilar och rattar i alla dess former och åkte runt med bilbanan. Hans leende i bilen, men också hans händer som ständigt utforskade precis allt. Det är så vi minns honom. Vi har en stark tro att han har det bra nu utan den fruktansvärda cancern i sin kropp, var han nu är…

Annika, Anders, Naya, Tula och Odin

fredag, september 22, 2006

Inte med i matchen

Naya har fått en kamera av en vän som inte förstod bättre. Värst av allt, hon kan sköta den. Snap, klockan…jag vet inte när på morgonen.
- Snälla sluta.
- Pappa är sur, mamma!
- Muhf.
- Får jag ta fler bilder?
- Visst, i ditt rum.
Duns, duns, duns, ned för trappen.
- Sen. Ladda bilder i datorn.
- O, A, Nej. Ta det lugnt. Inte så.
- Jag vill se bilder.
- Det är min arbetsdator.
Naya tittar på mig.
- Är du sur nu igen?
- Nej, jag klarar bara inte mornar.
- Titta, vilka fina bilder jag tagit!
- Mmm.

- Mitt Lamplabanspöke!
- Mmm.

- Tulabandula med Scobidookudde!
- Mmm

- Jag i spegeln!
- Mmm.

onsdag, september 20, 2006

Ords vikt och pilars böjlighet

Mongolisk krigare sent 1800-tal (Klicka för större bild)

Idag fick jag ett uppdrag av min förläggare. Han ville ha ett förord till boken.
Jag trodde det skulle bli svårt att växla om. Det var mer än ett år sedan jag blev klar med boken och vart efter suddas som bekant ens minnesbild ut och blir väldigt vag. Men konstigt nog gick det över förväntan. Under dagen har jag producerat mer än tre sidor text. De närmaste dagarna ska jag banta ned det till omkring en sida.

Under tiden fördjupar jag mig i detta med bågskytte och pilbågar. Förutom att det är väldigt meditativt att skjuta pilbåge är det mer av empirisk forskning än man vid första påseende tror. Att bara hitta rätt pil till sin båge är en grannlaga uppgift. Särskilt som jag just har skaffat en kort recurvebåge av ryttartyp. Den är ganska lik den pilbåge som de mongoliske krigarna i mina böcker använde sig av. En för styv pil – och den sprätter iväg åt vänster. En för vek pil böjer sig för mycket. Man måste helt enkelt hitta rätt avvägning på det som kallas pilens ”spine”, dess böjlighet i förhållande till pilens vikt och pilbågens dragstyrka.

Det är ungefär lika grannlaga att utforska pilens spine som det är att väga och byta ut ord i en text. Åtminstone om man vill få till rätt träffbild.

tisdag, september 19, 2006

Påven och det heliga kriget

Vi frågar oss: Varför blir muslimer så upprörda?
Påven citerade ju bara en kristen kejsare från 1300-talet som påstod att islam är krigiskt.

Nu har påven gjort avbön efter det att han yrvaket sett sig omkring i världen och förstått att stora krafter är i rörelse.
Ja. Sent omsider insåg påven att hans tal kom fruktansvärt olägligt.
I sitt tal satte han likhetstecken mellan västvärlden och kristendomen.
Han påstod att vår värdegrund är fredlig.

Jag har för mig att Jesus sade något i stil med att vi är snara att se grandet i nästans öga, men inte ser bjälken i det egna*:

Vad gör egentligen vi i väst?
Gör vi någonsin något annat än bekrigar islam?

Amerikansktillverkade flygplan och vapensystem användes av Israel i kriget mot Hizbollah, vilket drabbade en helt annan och oskyldig part; Libanons folk.


Avfyrning av kryssningsrobot mot Irak 1991.

Fina neutrala ickevåldssverige mutade Indien för att de skulle köpa Haubitz77. Indien beskjuter nu och då muslimer.




Irak. Nu.




Irakiskt barn träffat av amerikansk brandbomb våren 2006.



Amerikanska krigspräster sprider västvärldens evangelium i detta nu i den muslimska värden. Bilden från Irak.

Påven inser nu i efterhand sitt misstag.
Frågan är: Inser du och jag västvärldens sedan decennier fortgående och permanentiserade misstag mot arabvärlden och islam?
Eller är vi helt oförmögna att se bjälken i det egna ögat?

* Jesus sade bland annat: "Den som är utan skuld, kasta första stenen". Ingen kastade någon sten. Alla kände skuld.

söndag, september 17, 2006

Nytt valsystem


Det är inte överallt i världen som politiken fungerar lika väl som hos oss.
Att rösta blir större för varje gång. I vallokalen undrade jag vad det skulle få för politiska konsekvenser om vi fick rösta på det sätt jag vill. Jag vill kunna rösta på oppositionen också eftersom jag anser att det är minst lika viktig i en demokrati som själva regeringsbildandet.
Dessutom vill jag att vår lagstiftande församling, riksdagen ska få en vettig sammansättning.

Som vår konstitution ser ut nu kan jag endast rösta på ett parti. Även om jag personligen föredrar socialdemokraterna som regeringsbildare skulle jag aldrig i mitt liv vilja att det enbart satt socialdemokrater i riksdagen. Det vore förfärligt.

Jag önskar att jag antingen fick 100 procent röst att fördela i riksdagen. Naturligtvis skulle det fungera även med 349 röster för att rösta mandat, men det verkar enklare med 100 Procent.

Om så var fallet skulle jag rösta enligt följande:

S 35%
Mp 16%
V 5%

Jag skulle alltså ge det röda blocket en knapp majoritet med 6 procent. Inte mer.
Att vänstern endast får 5 procent beror på att jag vill markera att de en gång för alla bör göra upp med sitt kommunistiska arv.

Den borgerliga oppositionen skulle enligt min skön få:

M 25%
C 15%
fp 4%
kd 0%

Folkpartiet får endast 4 procent eftersom jag anser att de har kantrat åt det ultrablå hållet. Jag lägger dem exakt på spärren för att åka ut ur riksdagen.
Kristdemokraterna har fått noll, enligt min mening ska de ut ur riksdagen.

Exakt på detta sätt skulle jag vilja att jag och alla andra väljare fick komponera sin egen lagstiftande församling, som i sin tur sedan väljer vem som ska regera.
Som ni ser viktar jag moderaterna högt. Jag vill ha ett starkt och stort och mäktigt högerparti i opposition.

Naturligtvis tycker jag att den här idén är bra. Mycket bättre än att gå mot mer personval, för det handlar inte om vad en person driver i svensk politik. Vi håller på med ett välfärdsbygge – och det är ett lagspel. Inget annat.

Vad skulle detta sätt att rösta kunna få för negativa konsekvenser?
Svårare att räkna röster? Nej, jag tror inte det. Det går att fixa dataavläsning osv.

Med hopp att han bara är korkad


På nyheterna: Påven har hållit ett tal som upprör den muslimska världen. (Talet finns här) Jag har läst talet flera gånger och tänkt hela dagen.

För mig som aldrig bevistar teologiska seminarier var det mycket intressant och upplyftande. Han resonerar kring Kant, hellenismen och modern vetenskap – och knyter det på ett begripligt sätt till vår tro, och vår brist på tro.

Vad som förvånar är att han alldeles i början i ett citat nämner islam som om den religionen enbart tillvinner sig anhängare genom svärd, sedan inte ett ord mer om islam.

Detta citat är helt onödigt för de följande långa och intressanta resonemang påven för. Det behövs inte för argumenteringen. Sen, efter spaltmetrar av text som enbart rör vår kulturkrets knyter påven ihop det hela. Ja, i slutet bjuder han in andra kulturkretsar till diskussion, lite flott så där.

Kanske ska vi här hålla i minnet att han håller sitt tal i ett sammanhang som nästan känns privat för honom. Han är efter lång tid, närmare bestämt 47 år, tillbaka vid sitt eget universitet i Regensburg och står i talarpulpeten igen.
Men motfrågan infinner sig omedelbart, kan en slipad och klok man som lyckats att först bli kardinal, sedan påve, för ett enda ögonblick glömma att han inte talar inför en privat församling när TV och radio och press är närvarande?
Jag tror inte det.

Rent kontextuellt och semantiskt är talet inte värt klander. Ingen udd riktas öppet mot islam. Tvärt om, han för inom ramen för sitt tal resonemang om hur ofullkomliga vi i väst är, bland annat nämner han hur önskvärt det vore om vi lyfte vår förmåga att betrakta oss själva och insåg nödvändigheten i att ha en tro, för vad bottnar annars vår etiska värdering och moral i?

Dessa väl förda resonemang gör att det kryper desto mer i mig, för där finns en undertext som är hemskare, och med en oerhört mycket mer sublim udd riktad mot islam, än det lösryckta citatet i inledningen. Det citat som i detta nu får muslimer världen över att bränna kristna kors – och Marocko att kalla hem sin ambassadör från Vatikanen.

Att överhuvudtaget få idén att ta in ett sådant citat i början av en text som till 95% handlar om vår kristenhet och vårt filosofiska arv är makalöst.

Det bjuder inte in till diskussion. Det är ingen famn som öppnas, ingen hand som sträcks ut välkomnande och vänligt mot islam.

Att välja att lägga ett sådant citat i början av ett anförande för att sedan enbart vända sig inåt den egna (förträffliga) historien, filosofin och religionen är att först leverera en snabb och överraskande högerkrok, för att sedan mala på med en tung slagserie som sträcker sig över den timme det kanske tog den helige fadern att rapa ur sig all denna text.

Påven är ingen dumbom. Talet och texten i sig visar oss det.
Var han ändå bara naiv? Begick han bara en liten blunder?
Eller speglar själva kompositionen av denna text, måhända helt ofrivilligt, den helige faderns världsbild?

Jag är inte katolik, men påven är mot det stora flertalets vilja, en ytterst viktig representant för den kulturkrets vi alla tillhör.
Ingen så viktig person som representerar vår kulturkrets får någonsin vara så arrogant.

Vi är omkring en miljard kristna. Det finns lika många, möjligen fler, muslimer.
Påven har genom sitt tal skadat hela den kristna världens relation till sina bröder i islam.
Påven sätter i sitt tal dessutom ett sorts likhetstecken mellan den kristna världen och västvärlden, varför han väljer att bli ytterligare mer politisk i sitt utspel.

Nu har påven låtit några underhuggare be om ursäkt i det fall några muhammedaner till äventyrs råkat missförstå den helige fadern.

Denna urvattnade och illa formulerade ursäkt genom ombud är att vara arrogant ytterligare en gång.

All lärdom, all teologisk och filosofisk insikt påven uppvisar att han besitter enbart i detta tal är stor. Ändå väljer han att lägga upp sitt tal just och exakt på detta, inte inför vår kulturkrets, men inför andra kulturkretsar, särskilt den islamska, arroganta sätt. Varför?

Har inte världen nog av konflikter?

För att förstå påvens eventuella syfte med talet måste jag ställa en rad obehagliga frågor: Är vår nuvarande påve bara ett extremt exempel på att man visserligen kan vara sprängfull av lärdom samtidigt som man är totalt korkad?

Följden av ovan ställda fråga om den besvaras nekande är: Om påven inte är korkad måste han ha ett uppsåt. Rent logiskt blir han då en uppviglare.

Han stiftar inte fred som han säger sig vilja.
Han har just ställt en miljard kristna mot islam.
Och inte nog med det. Han har ställt hela västvärlden mot islam eftersom han valde att föra sina resonemang så.

Jag förstår dem i världen som just nu demonstrerar och bränner kors.

Hur hemskt är inte det?

fredag, september 15, 2006

Pappersarbete...

Det största äventyret är egentligen att ha tråkigt.
Då sätts man verkligen på prov.

torsdag, september 14, 2006

Livets villkor


Barnen sov bra inatt. Det vill säga, de störde inte sina föräldrar.
När de vaknade satte de genast igång med att vara idylliska. De kivades inte, eller drog varandra i håret, eller tog varandras saker eftersom den andras sak alltid är roligare än den sak man håller i själv. De lekte idyll i vaggan.

Helt otroligt.

Naturligtvis förleddes jag att tro att det skulle bli en bra dag. I glatt mod bytte jag blöjor och klädde dem och fixade frukost.

Hux flux tog hustrun över och installerade sig själv och alla barnen i bilen. Så åkte de iväg till dagis och förskolor och vad de nu skulle iväg till.

Tystnaden sänkte sig över vårt lilla hus.
Också våra sexton hektar skog och mark stod blick stilla och tyst.

I vissa stunder drabbas man. När jag inte längre hörde bildäckens knaster mot grusvägen kände jag mig ödsligt ensam.

Jag försökte tänka i positiv anda att jag hade minst sex timmars arbetsro framför mig. Det var så nästa fasa grep mig. Allt arbete jag gör har ett enda syfte; det ska leda till att skapa ekonomiskt utrymme och tid att skriva en bok till.

Att ens tänka att påbörja en bok är inte alltid angenämt. Det är också överväldigande, som att gå upp i en boxningsring för att möta en snabbare, mer vältränad, tyngre och helt övermäktig motståndare.

Matchen gäller ens liv och ekonomiska existens och man har att möta Tyson. Man känner sig allt annat än övertygad att man kommer ur det hela med livet eller förståndet i behåll.

Ett hjärnspöke av den kalibern tampas jag med idag medan jag skyfflar mig igenom all obegriplig administration som landat på mitt bord.

I huvudet ekar mitt heligaste mantra, underligt nog på engelska:

You must not hesitate

Det finns ingen tröst.
Det finns ingen genväg.
Det finns bara kamp.

onsdag, september 13, 2006

Trött och förbannad

Ingen kolik, inget skrikande från barnen. Istället jobbar de i skift för att hålla föräldrarna vaken.
Går upp till den sorts arbete jag hatar mest, planera resor.

Inom loppet av 24 timmar ska jag hålla föredrag i Fristad, Stockholm och Härnösand.
Det gäller att få det att klaffa. Arton timmar av tiden kommer jag att sitta på tåg. Jag försöker boka det SJ kallar PC-plats, men då trillar det inte ut några biljetter. Jag får konstiga meddelanden. Efter en stund svär jag så mycket vid datorn att hustrun kommer och hjälper mig.

Jag hade planerat att börja skriva nästa bok nu. Det går inte. För mycket resor. För mycket föredrag. Och tokmycket ringande och dividerande om de böcker jag skrivit klart för länge sedan men förlagen inte förstått att de borde antagit för över ett år sedan…

Jag sitter i en guldsits. Böcker ska bli utgivna. Arrangörerna står som spön i backen och vill ha föredrag. Pengar rullar för en gångs skull in i strid ström – och jag blir bara less, arg och sur.

Jag vill skriva! Jag vill inte administrera böcker, resor och föredrag.

Förklara för mig hur jag kan bli grinig när jag äntligen har guldläge!

Så klart. En sak till gör mig missmodig. Den röda står delvis isärplockad i garaget. Dessa eviga reparationer.

Fan. Man ska inte äga på gränsen museala bilar. Med ordet Bil förstås en mekanisk tingest stadd i accelererande svårdiagnostiserat sönderfall.

Någon som vill köpa en Toyota Corolla 4wd 1989 års modell? Hårt körd och mekad av förbannad författare?

måndag, september 11, 2006

Böcker på vift


Så. Nu är min debutroman från 1994 föremål för eventuell utgivning i nyutgåva. Det är "En bok för alla" som antagit den för utgivning i en första vända. Nu ska de bara mangla frågan i långbänk ett tag och fundera över om
den passar in i övrig utgivning av dem, förmodligen nästa år.






Någon som anar vilka fjärilar i magen man får?



Samtidigt har ett förlag sagt JA till utgivning av del 3 i min serie om Djingis Khan. Nio andra förlag har inte sagt någonting, men haft boken till påseende sedan april/maj.
Givetvis låtsas jag iskall - och förhandlar enligt principen: "Show me the money!"











Jag har även ytterligare en bok som är på vift, men den håller jag hemlig en stund till. Det enda jag kan säga är att det är en helt annan genre.

fredag, september 08, 2006

Med köplust som mått hade hälften kul


Jag brukar alltid fota publiken, men jag glömde det igår.
Därför får vi nöja oss med Östersundspostens bild. Jag upplevde det som roligt och trivsamt. Vad publiken egentligen upplever vet man aldrig riktigt. Ett mått är hur många böcker man blir av med. Jag sålde 32 romaner och 8 "Tankar och Visdom". Alltså 40 böcker. Salen tar 90 personer, men en del stolar var tomma. Alltså köpte omkring hälften i publiken bok.
Om nu köplust av bok är ett mått på vilket intresse man väckt hos publiken hade åtminstone halva publiken lite kul, sådär.

Så här skrev ÖP:

"Anders Widén är författaren som under en resa i Uzbekistan föll handlöst för Djingis Khan. Genom fönstret från ett sovjetisk flygplan såg han dalen där den mongoliska erövraren fört sina trupper på jakt efter nya, ännu orörda, områden att annektera. På väg mot det mytomspunna Samarkand. Där och då föddes tanken om att han skulle kunna skriva en romansvit kring Djingis Khans liv. 14 år senare har två böcker av de från början planerade åtta, kommit ut.

Anders säger själv att han är en tvättäkta Djingis Khan-nörd. Att han läst allt som går att läsa om den gamle mongolen. Och det finns något i Anders fascination för Djingis Khan som är avväpnande självklar...

- Jag hade redan sedan tidigare haft tankar om att bli författare och i Djingis Khan hittade jag den historia jag ville berätta. Min allra första bok Månskensligisten som kom 1994 var egentligen bara en sorts förberedelse före den här romanserien, förklarar han.

Anders guidar skickligt publiken genom Djingis Khans liv samtidigt som han visar utomjordiskt vackra bilder från Mongoliet. Ett Mongoliet av i dag som fortfarande minner om Djingis 1200-tal. Samma utsatthet och svåra livsförhållanden."

Länk till artikeln i ÖP.

onsdag, september 06, 2006

Föredrag i Östersund

Jag började skriva på första romanen om Djingis Khan i april 2001. Vintern i Mongoliet hade varit svår med långvariga köldknäppar under femtio minusgrader. Djur och människor frös ihjäl. När det äntligen blev vår kom det en sandstorm drivande in från Kina, (det gula på bilden). Sandstormen täckte ett område stort som två Sverige.

Jag övervägde länge om jag skulle börja min berättelse med en sådan vinter som sedan följdes av en liknande sandstorm, som kvävde det nya spirande gräset till djuren. Situationen i Mongoliet var ytterst svår år 2001. Hur svår var den då inte år 1165 när Djingis Khan föddes och liknande väder säkert förekom?

Det var sådana problem Djingis Khan brottades med, och som tvingade honom och hans folk att göra räder in i Kina för att skaffa mat och byte. I efterhand kan vi förstå att det hade varit mycket billigare och enklare för kineserna att bedriva handel med folken i norr än att bygga en flera hundra mil lång mur. Även ren välgörenhet hade varit billigare än att bygga muren, men så praktiskt har tydligen vi människor svårt att tänka.

Murar kan aldrig hindra krig. Det är snarare så att de startar krig.

I morgon, torsdag den 7 september, håller jag föredrag om Djingis Khan på Östersunds bibliotek klockan 15.00.

Jag kommer att ta med den här sattelitbilden i mitt bildspel.

Sen går jag in i berättelsen om den specielle pojke som föddes mitt ute i ingenstans, vid stäppens norra utkant, på gränsen till Sibiriens tundra. Han hette Temudjin och kom genom sin duglighet att leda sitt folk att bli utropad till den största Khanen någonsin, Djingis Khan. Därefter lade han under sig det största imperium världen skådat.



Omslagsbild till boken ”Vreden rör på sig”. © René

Feedback

Jaha. I början av sommaren byggde jag en sandlåda åt damerna. Ibland vill man ha lite uppmuntran. Så kallad feedback:
- Är det en bra sandlåda? Frågar jag.
- Pappa, du bara tjatar och tjatar, säger Naya.
Och Tula, hon är upptagen av sitt. Hon säger bara ett ord i taget, eller också sätter hon ihop ord till ett enda. Det är så hon uppfattar att det ska vara. Hon pekar på allt, i denna stund på Nayas byxor:
- Va’ededär?
-Byxa.
Hon pekar på nytt föremål.
- Va’ededär?
- Hink.
- Va’ededär?
- Spade.
- Va’ededär?
- Spade.
- Va’ededär?
- Spade.
- Va’ededär?
- Men snälla! Det är en SPADE. Är det en fin sandlåda, Naya? Frågar jag i hopp att lyckas vända konversationen lite.
- Det är ju det jag säger. Du bara tjatar och tjatar, säger Naya.

Aaargh. Så var det med den feedbacken.

tisdag, september 05, 2006

Att göra blogg av föredrag


Jag trodde det skulle vara lätt, att det skulle ta max två timmar. Nu har jag arbetat hela dagen med att försöka göra om ett av mina föredrag att läggas ut i bloggform. Jag har misslyckats. Jag är tömd på idéer hur det ska gå till. Bara att gå och lägga sig och sova på saken.

Bilden ovan är med i föredraget. Jag talar om hur människan genom felaktig bevattning kan skapa saltöken där det har varit bördig jordbruksmark. Jag talar om vådan av att avskoga stora områden eftersom erosion ofta blir en svår följd.

Australien är ett av de länder som fortfarande skövlar sin egen urskog och bevattnar på sådant sätt att saltöken skapas. Vattnar man för mycket på mark där det på djupet finns salthaltig lera eller berggrund gör den stående vattenpelare, som uppstår vid hög bevattningsgrad, att salt från djupet lösgörs och med kapilärkraft tar sig till ytan. Detta har hänt på många håll i världen; Montana USA, Centralasien och Mexico, bara för att nämna några platser.

Bilden symboliserar något i stil med:
Mänskligheten dundrar framåt, till synes moderna och bra tekniker – och hela civilisationer har och kommer att gå under.

Ändå är andemeningen i hela föredraget att dessa problem går att lösa.
Det handlar enbart om att vidta rätt åtgärder. I tid.

måndag, september 04, 2006

Min Klimatblogg, en början

Jag förbereder en ny serie föredrag om klimatförändringar. För att slippa lägga sådan fakta och allt för många långa artiklar i denna blogg har jag skapat en ny blogg kallad "Klimatbloggen"

En artikel om civilisationens undergång på Påskön är just inlagd på Klimatbloggen.

lördag, september 02, 2006

A deal is a deal


Vi har fått förslag hur sluta med napp. Pensla nappen med ”Stopp och väx”, det illasmakande man har på nagelbitares naglar.

Bind fast nappen i ett kort snöre i sängen, om barnet vill suga får det gå till sängen och suga i besvärlig ställning.

Skruva fast nappen i väggen. Nappen finns att tillgå, hela tiden, men är ytterst obekväm att nyttja.

Vi har övervägt ovanstående sinnrika metoder, men valde att sätta ett datum när det skulle ske och locka med en extra present: En sån där förfärlig ”My little pony”, som vi sagt nej till i barnets alla hundratusen ruskiga längtansår.

N grät sig till sömns. Inte tröstlöst, utan med svår saknad och resignation. Hon nynnade: ”Min napp, min napp, min napp.” Ändå hade hon bestämt sig. Det skulle ske. Belöningen hägrade.

På morgonen slog hon upp ögonen och var klarvaken direkt. Hon vände sig mot min hustru och utropade:
- Nu du mamma! Nu är det My little pony!

fredag, september 01, 2006

Livets alla provisorium

Vi har firat Nayas födelsedag. Eller rättare sagt: Alla andra firade, jag sprang omkring och letade efter bortskjutna pilar. Ibland fick jag gräva efter dem. Jag är inte van att en pilbåge kan vara så kraftig. Jag har skjutit träpilbågar av olika slag tidigare, aldrig med mer dragkraft än säg 35 pund. Pilarna till min compundbåge är 75 cm långa och skjuter man i flack bana in en pil i marken penetrerar pilen sig helt in bland rötterna i gräsmattan. Ingen del syns. Man får försiktigt provgräva – och göra valet att antingen förlora pilen eller förstöra gräsmattan.

Jag fick pilbågen billigt eftersom den saknade delar, bland annat den stång (cableguard) som ska hålla undan kablarna så att pilen kan löpa fritt. Det har jag löst genom att skruva och tejpa fast en stång från en geringssåg som råkade passa. Ingen bra lösning, men det fungerar tills beställda grejer hinner komma.

Lika provisorisk som min pilbåge är känns hela mitt liv. Jag tar mig framåt, men ryckvis. Tanken var att jag skulle börja skriva del 4 i serien om Djingis Khan nu när Naya börjar på dagis, men jag vågar inte.
Manuset till bok 3 är fortfarande på vift hos olika förlag. De hör inte av sig och mitt nuvarande förlag går kräftgång rent ekonomiskt.

Jag har även skrivit en annan bok som jag börjat skicka till olika förlag, men det ger naturligtvis heller ingen inkomst. Så jag är hänvisad till att söka massor av olika jobb. Tre arrangörer har beställt föredrag av mig, samt att en arrangör vill anställa mig på hel- eller halvårsbasis, men de har ännu inte löst finansieringen av min lön. De tycker att jag ska köra ändå. Jag förstår inte, hur får folk för sig att de kan hunsa med en hur som helst bara för att man hör till kultursektorn?

Mitt stående svar numer är: Jag har tre barn! Show me the money!

Allt är alltså som vanligt. Som författare tvingas man tejpa och klistra och skruva ihop sitt liv så gått det går. Man kan aldrig skriva när man planerat eller tänkt sig för livsregeln lyder: Pengar först, skriva sen.

Det är bara att acceptera.

P.S. Till de läsare som beställt böcker kan jag meddela att jag fått hem en kartong, samt vadderade kuvert. Böcker kommer snart. D.S.