måndag, juli 31, 2006

Krig är alltid tarvligt

Jag är utbildad officer inom artilleriet. Efter fullbordad utbildning vapenvägrade jag för att i händelse av krig slippa utföra sådana artilleribeskjutningar som nu sker av Israel i Libanon.
Trots den minimala risken att jag som svensk någonsin skulle behöva vara med om ett krig fann jag ingen annan väg ut ur mitt dillemma, för den svenska krigsmakten hade lärt mig grundligt något jag absolut inte ville utföra.
I och med min vapenvägran tog jag också ställning mot allt krig. Jag är pacifist.

Mina tankar idag, efter att ha sett olidliga bilder från Libanon på TV, på nätet, i tidningar. Överallt. Jag kämpar fortfarande för att förstå det djävulska förloppet. För i mina ögon är allt bruk av vapen befängt, idiotiskt. Skamligt. Vapen kan inte skapa något annat än lidande, saknad, sorg och sönderslitna kroppar.

Vid en första anblick har Israels våld förlorat alla proportioner. Den första tanke som slår en är att det israeliska folket måste ha glömt sin egen historia. I den hastigt uppblossade sorgen, i den vanmakt man känner när man ser bilderna rasar för en stund allt. Man tänker inte klart. Jag tänker inte klart.

Jag har ibland undrat, slappt och utan intellektuell skärpa som vi alla gör emellanåt, om det inte var fel av FN att ge judarna en stat, särskilt som det redan bodde palestinier i landet. Den kartbild för uppdelning av Palestina som FN år 1947 till sist presterade var för övrigt ett skämt, ett lapptäcke bestående av tre geografiska öar som skulle vara arabiska och några remsor land som snirklade runt de arabiska öarna, som skulle vara israeliskt. Så här i efterhand framstår det som givet att det skulle bli problem om man gjorde så tokigt, som man gjorde. Det är också sant att det är väldigt lätt att vara efterklok.

Historien är inte reversibel. Den går inte att backa. FN bestämde att Israel skulle uppstå genom att lapptäcksdela Palestina i en judisk och arabisk del.
(Vi kan tycka vad vi vill om FN, att det är ett dåligt fungerande organ, att fel stater har makt att lämna in veto, med flera brister. Ändå, det finns ingen annan part att vända sig till. Vi har att följa FN:s beslut, när organisationen väl träffat ett, eller på diplomatins väg argumentera för att få till stånd en förändring av ett dåligt beslut.)

Men historien om Israel började mycket tidigare. De första judiska jordbrukspionjärerna slog sig ned i Palestina redan 1856. De kom oftast från Östeuropa där de lidit förföljelse. De flesta var fattiga och köpte därför det billigaste de kunde finna i Palestina, små jordlotter i malariahärjade sumpmarker som ingen annan ville ha.
En ungersk jude, Theodor Herzl, råkade vara i Paris då Dreyfusaffären tog sin början och han skakades av de antisemitiska oroligheter den utlöste. När något sådant kunde ske i ett av Europas mest toleranta länder fann han inget annat hopp för judarna än en egen stat. 1895 utgav han boken ”Den judiska staten”. Denna bok blev viktig eftersom den ingav hopp för alla judar som levde under förföljelse och den var direkt bidragande till att den sionistiska rörelsen växte och två år efter utgivningen höll sionisterna sin första världskongress i Basel.

Ändå blev det ingen stor invandring av judar i Palestina. Det dröjde till efter 1945, då överlastade båtar med överlevande från Hitlers koncentrationsläger försökte komma till det förlovade landet. Men de båtar som inte sköts i sank mötte vid gränsen en ny makt i uniform, där stod britter med gevär och avhyste dem för att upprätthålla den invandringskvot om 1500 i månaden som Storbritannien lovat Palestina.

Det kom att dröja till den 15 maj 1948 innan FN kunde enas om en lösning av ”Palestinafrågan” och Israel blev till. I samma stund förklarade Storbritannien att deras roll som mandatmakt i området var avslutad. Den judiska befolkningen uppgick till 650.000 personer. Runtomkring dem bodde 30 miljoner araber. I samma stund som Israel förklarats som suverän stat och britterna avseglat fick Israel uppleva sitt första krig.

Fem arabiska arméer marscherade in. Alla länder som gränsade till det nya Israel anföll. Kartan över landet som FN ritat stämde väldigt illa med grannarnas bild av hur det borde se ut.

Problemet är inte att judarna har glömt sin historia. De är tvärt om livligt medvetna om den. Som kollektiv vet de vad förföljelse och lidande är. De vet bittert hur det är att bli anfallen och påskjuten med alla sorters vapen.

Som människa förstår jag inte det våld de idag använder, men som officer ser jag den fruktansvärda logiken.

Israel är ett förbluffande litet land och dess geografiska läge uselt ur strategisk synpunkt. På 70-talet tog det 90 sekunder för Egyptiskt stridsflyg att flyga tvärs över hela landet. Ett sådant trångt luftrum är omöjligt att försvara.
Landet är i själva verket så trångt att det helt saknar det militärer kallar ”operativt djup”. Har fienden väl trängt in finns inget rum för omgrupperingar och slag i sidan av eller bakom fiendens linjer. Dessutom är det tätbefolkat och gränsar till idel potentiella fiender åt alla håll.

Israel lever under en fruktansvärd militär sanning: ”Landet saknar djup, alltså är det meningslöst att ens försöka försvara gränsen, då segrar fienden.”

Så ser det ut.

Av ren och skär överlevnad, militärstrategiskt sett, har landets geografiska disposition tvingat Israel att anta en doktrin: ”I brist på eget operationsdjup måste vi flytta stridskrafterna utanför landets gränser. All strid måste ske på motståndarnas territorium, annars går vi under.”

Israels enda fungerade försvarsdoktrin leder direkt till problem. Varje gång Israel vill försvara sig mot ett angrepp skriker en hel värld eftersom de ser så fruktansvärt aggressiva ut. De rullar ju ut ur sitt land med all krigsmateriel de har och börjar slåss med stor styrka genast. Detta gör de varje gång.

En hel värld skriker: Övervåld - och Israel vrider sina händer i skam, men rent militärt har de inga alternativ. ”Vill vi överleva måste vi följa vår doktrin”, tänker de.

Våldet i Libanon denna gång ter sig för alla fullkomligt orimligt. Ibland undrar jag varför ingen ser det självklara. Särskilt Hizbollah borde se det självklara. Man bör känna sin fiende innan man börjar skramla med sina vapen.

Alla vet att Israel aktar sina medborgares och soldaters liv högt. Alla med grundläggande militärutbildning vet att landet är så litet att det inta kan försvaras med ett gränsförsvar. Alla vet att Israel med näbbar och klor har försvarat sitt land och sina medborgare allt sedan 1948.

Slutligen och igen. Alla vet att Israel vare sig kan eller vill föra strid på eget territorium.

Ändå började Hizbollah föra in missiler från Iran som har stor räckvidd. Till Libanons, och Israels, olycka gjorde Israel genast bedömningen att hotet mot deras stat började bli oroväckande. Hizbollah förde oförtrutet in dessa missiler och samtidigt dödade man några israeliska soldater och tog till fånga två. Man sade sig vilja förhandla om utbyte av fångar.

Alla vet att Israel nervöst står på tåspetsarna inför varje förändring av hotbilden i regionen.

Och inga mirakler hade skett. Israel hade inte över en natt helt plötsligt bytt ut sin militära doktrin.

Israel svarade på Hizbollahs gärningar fullkomligt förutsägbart. Samma doktrin som vi har sett i aktion sedan 1956 då Egypten nationaliserade och tog Suezkanalen, gäller fortfarande. Då brakade Israel in i Sinai med full kraft och efter 100 timmars strid var segern deras.

Israels våld och bombardemang i Libanon är olidligt. En lika outhärdlig sak är att Hizbollah måste ha vetat att exakt detta skulle hända.

Hizbollahs mål tycks vara att väcka världsopinionens avsky för Israel och att samla arabvärlden.

Vad är nästa steg? Det är vad som oroar.

Världen har att samla FN och reformera organisationen. FN:s agerande går på tok för långsamt.
Vi måste få till stånd en organisation som med mandat och kraft kan gå in mellan sådana svåra parter som de i mellanöstern.

Allt det onödiga lidande vi ser idag har annars inget slut.

- * -

Vi träffades helt hastigt idag, min bror Spacelounge och jag. Vi skulle hjälpa vänner att flytta några garderober. När vi pratar är vi oense i det mesta, har två helt olika världsbilder faktiskt, men en sak förenar oss förutom att vi är bröder.

Vi vet att väpnade konflikter stinker. Det spelar ingen roll vem som börjar. Det spelar ingen roll vem som har rätt. Det finns inget rätt. Krig är fel.

Krig är alltid tarvligt.

Min bror har lagt ut bilder från Libanon. Jag kan knappt titta på dem.
Jag ser mina barn och hustru och blir påmind om den stora fasan i mitt liv.

Ingen borde behöva mista sina barn i krig.

Inga kommentarer: