torsdag, december 21, 2006

Kyrkis

Naya pratar högt för sig själv:
Det är så roligt på kyrkis. Man får leka och måla och pyssla och sjunga.
Tänk om man hade ett sån’t hem!

torsdag, december 14, 2006

På andra sidan väggen

Sedan dopet i Allhelgonakyrkan har allt gått utför. Att mäta från en sådan händelse som ett dop är djupt orättvist, men vi människor gör gärna så, delar in livet i hanterbara block. Kanske gör vi det för att förstå. Men det finns inget att förstå. Just nu finns bara trötthet, en allt mer uppslukande och förtärande trötthet.

Det heter att man kan gå in i väggen. Hur ska jag säga? Det känns som om både hustrun och jag passerat väggen och kommit ut på andra sidan.
Här råder dov tystnad, en sorts tröghet i tanken parad med otrolig lättretlighet. En ständigt bultande huvudvärk och försöker man ta trappan lite fortare kommer yrsel och illamående.
Det är ingen sjukdom. Bara trötthet. Trötthet över alla gränser.
Anledningen är att vi just nu har ett barn för mycket, men det känns taskigt att säga så, för Odin, den sista, är ett under av gemyt och leenden.

Han är fem månader och han har aldrig skrikit mer än en minut i sträck. Skriker han längre beror det enbart på att vi inte är snabba nog att få fram mat. Får han bara mat i tid ler och gurglar han – och så somnar han sedan nöjd.

Tjejerna är det heller inget fel på. De är bara fulla av liv och vitalitet. Det är bara det att dessa två små figurer hinner på ingen tid alls ta fram mer saker än hustrun och jag hinner städa undan.

Fram till för en månad sedan var allt topp. Jag såg inga problem med att ha barn. Varken hustrun eller jag var någonsin griniga eller skällde omotiverat på våra barn. Men nu har vi som sagt passerat den berömda väggen. Vi är knäckta av för lite sömn. Senast inatt skällde jag ut Naya för att hon hade mage att väcka mig. Jag fräste att hon kunde sova ändå, fast hon hade mardrömmar.

Hustrun och jag har gjort upp scheman. Vi ska avlösa varandra, ge varandra utrymme för ”egentid”. Framför allt ska vi skapa sovtid åt varandra.

Samtidigt försöker jag jobba. Plötsligt sitter jag i min bil på väg till något föredrag – och jag är i ständig kontakt med nu två förlag, dels mitt vanliga förlag, dels med ”En bok för alla”, eftersom de ska ge ut min debutroman i nyutgåva. Man kräver av mig att rätta texter. Och skriva flikord. Och förord. Och jag vet inte vad. Allt ska vara klart nyss. Allt är så bråttom. Jag förstår inte varför. Själv har jag väntat och väntat i åratal på att dessa böcker ska ges ut – och så blir det plötsligt så bråttom.

Varför är vi så trötta? Kanske beror det på att vi ända sedan dopet har haft avlösande sjukdomar hos barnen. Det började med magsjuka under själva dopet. Sen hade vi en efter en magsjuka. Därpå förkylning med hög feber. Nu har Naya precis haft svinpest. Och på skrivbordet drivor med manus som ska rättas… Två böcker, sjuhundra sidor text, eller vad det är. Har inte vågat kolla. Klart helst innan jul… Det kommer inte att gå.

Hur det nu än är, vad det än beror på, måste vi ta oss tillbaka. Att vara på fel sida väggen är outhärdligt. Och jag trodde aldrig att jag skulle skälla på mina barn, fastän de inte gjort något fel. Men är man på fel sida väggen händer även det.

tisdag, december 12, 2006

De borgerliga vill slå sönder demokratin

I ett tidigare inlägg (Vad tror du) citerade jag den nyliberala lobbybyrån Timbro.

Timbro driver hårda och aggressiva teser, främst påverkar de ledarskribenter på högerkanten samt vår högerregering. Vänstern, miljöpartiet och socialdemokraterna är naturligtvis immuna mot propaganda från det hållet. För Timbro vill förändra Sverige till något annat än vad det är. I mitt förra inlägg om Timbro ställde jag den öppna frågan: Vill Timbro och högerregeringen inskränka demokratin i Sverige?

Det verkar så.

Timbro väljer att skriva i termer som att de vill befria Sverige. Ett exempel:

”Vi ska befria Sverige från det socialistiska projektet”.

Vad Timbro avser med det socialistiska projektet står inte riktigt klart, men en generös A-kassa hör nog dit. Och sjukpenningen.

Timbro vill helst privatisera allt, till varje pris.

Timbro vill även ”befria” Sverige från, citat: ”Kollektivistisk demokrati innebär att majoriteten styr obegränsat över samhället.”

Nu har högeralliansen börjat arbetet med att befria Sverige från viktiga demokratiska beståndsdelar.

Det ena är att man vill slå sönder Försäkringskassans samverkansråd. Borgarna vill alltså ta bort den politiska insynen och styrningen, därmed tar man även bort offentilighetsprincipen. Vi medborgare får inte veta hur våra skattepengar används inom Försäkringskassans område, som är stort, vitt och brett.
Försäkringskassan betalar ut barnbidrag, sjukförsäkring, aktivitetsstöd.

Får borgarna som de nu vill, mister vi, folket, vår chans att genom våra politiker påverka hur Försäkringskassan styrs och fungerar. Vi mister också stora delar av den fria insyn vi har idag.

Det andra som borgarna nu vill är att göra om styrelserna på våra högskolor och universitet. Idag tillsätts styrelserna politiskt, ordföranden är en politiker. Nu vill borgarna att våra lärosäten ska sluta sig, det ska vara rektorn som är ordförande i sin egen styrelse.

Återigen, vi medborgare, förlorar all chans till insyn och påverkan över våra lärosäten.

Vi kan tycka vad vi vill om våra politiker, det finns missunnsamhet, rent av hat mot dem. Men politiker kan vi rösta bort. En anställd rektor som dessutom sitter som ordförande över sin egen styrelse blir tämligen opåverkbar.

Varför vill borgarna det här?

Varför vill de demontera vår demokrati?

Vad kommer här näst?

Och varför går centern och folkpartiet med på denna totala högervridning?

onsdag, december 06, 2006

De icke döda ideologierna

Vänner till mig sa innan valet: ”Det blir nog bra med ett maktbyte. Jag vill ha förändring.”

Jag blev alldeles matt i kroppen, för jag hade inget att säga, så övertygade var de att det inte fanns någon skillnad mellan partierna. Ändå visste jag så innerligt väl att det inte går att resonera så. För mig, fastän jag aldrig varit politiskt aktiv eller ens intresserad, framstod skillnaderna som enorma.

Främst handlar det om människosyn. Borgarna har sammantaget en i mina ögon hemsk människosyn.

Det har inte alltid varit så. Långa tider stod exempelvis Bondeförbundet, det gamla Centern, för tämligen varma socialliberala åsikter. Så är det inte längre. Centerns nuvarande ledare, Maud, är ultrablå, ultrakonservativ. Många gräsrötter inom hennes eget parti känner heller inte igen sig. De är närmast mållösa av fasa.

En annan kraft som ryckt fram inom borgerligheten är en övertro på nyliberalism. Själva termen, nyliberalism, är djupt felaktig. Det finns inget nytt i dessa tankegångar, snarare en tillbakagång till något en del faktiskt kallar för ”nattväktarstaten”. Alltså att staten ska ha så liten makt som möjligt, helst inte uppta några skatter alls att fördela till behövande grupper i samhället. Var och en ska bli sin lyckas smed – och de som går under skiter man i. Så kan nyliberalismen faktiskt sammanfattas, om än något godtyckligt.

Jag tror nu inte att moderaternas Fredrik är för en nattväktarstat rakt av, men att säga så, att så dra de nyliberala tankegångarna till sin spets har en fördel, det tydliggör vad det handlar om, att vi är på väg in i ett systemskifte.

Socialdemokratin, å sin sida, står för något helt annat. Socialdemokratin tror på solidaritet. Socialdemokratin tror på principen: Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Det är sådana värden socialdemokratin kämpar för, som de vill ska få genomslag i sin politik.

Men väljarna såg det inte så. De såg, eller trodde sig se, ett tungt betonggrått parti vars högsta pampar mer eller mindre var fastcementerade vid makten.

Den här bilden av socialdemokratin är djupt felaktig.
Det finns ingen större demokratisk och folklig rörelse i Sverige. Om partiet ibland är trögt, rör sig trögt, beror det just på detta, att det innehåller så många som vill lite olika, ser på medborgarnas behov lite olika, men alla genomsyras de av en tro på människors lika värde; och de vill omtanke och solidaritet.

Partiet är också lite trögt för att man i djup demokratisk anda bereder sin politik på sådant sätt att alla ska få chansen att göra sig hörd.

I Sverige har vi alltså en stor bred folkrörelse (s) som står mot den ekonomiska makten. Denna folkrörelse är tyvärr vår enda garant mot att sådana med nyliberala idéer kommer till makten.

Inför det val som nyligen avgjordes trodde inte väljarna att det var ett systemskifte som skulle genomföras om det skulle bli så att man bytte regering. Väljarna trodde att kursen för svensk politik var lagd, att borgarna skulle göra lite små justeringar och förbättringar. Framför allt lät det som om de skulle bedriva rent socialdemokratisk politik eftersom de rakt av stal gamla honnörsord från (s) och använde i valkampanjen.

Men inget kan vara mer felaktigt. Nu ser vi hur de nyliberala tankarna driver rena excesser i regeringskansliet.

Själv åser jag detta med fasa. Den mest aktuella frågan har varit striden om a-kassan. Borgarna påstår sig vilja sänka a-kassan så att folk inte sitter och är lata utan tar sig ett arbete. Som om sänkt a-kassa i sig själv kan skapa jobb ur tomma intet.

I praktiken handlar det inte enbart om en sänkning av ersättningen av a-kassan vid arbetslöshet, utan borgarna höjer också avgiften för den enskilde, samtidigt som de inte sänker arbetsgivaravgiften, som de sagt.

Vad har borgarna alltså gjort? Jo, de har höjt skatten. Arbetarna får betala en dyrare a-kassa två gånger, först genom kvarblivna arbetsgivaravgifter, sedan via en högre egen avgift. Som tack för detta får arbetarna sedan en lägre ersättning om de råkar blir arbetslösa.

Staten tjänar miljarder på detta. Borgarna fördyrar och försämrar en försäkring för oss alla och vi frågar oss vart pengarna ska gå. Jo, borgarna sänker förstås förmögenhetsskatten.

Borgarna gör som de alltid har gjort, de tar från de vanliga folklagren och ger till de rikaste.

Jag tyckte om Robin Hood när jag var liten. Man kan förenklat säga att Robin Hood även är socialdemokraternas ideal, att via skattesystemet omfördela från de rika till de fattiga, allt medan borgarna är som den elaka kungen i Robin Hood, han som tar allt från de fattiga för att få allt själv.

Men vad har dessa små skattetekniska finesser kring a-kassan med ett helt systemskifte att göra?

I grunden handlar det om människosyn. Systemskiftet och borgarnas ideologi handlar om människosyn.

De vill inte bara sänka a-kassan. Det är en liten sak i sammanhanget. Borgarna vill sänka a-kassan eftersom det i sin tur, efter ett tag, kommer att sänka lönerna i Sverige.

Borgarna vill ha låglönejobb. De vill kunna anställa fattighjon som kan diska efter dem, klippa gräset, tvätta poolen. Det är vad man vill.

Borgarna säger att de genom detta vill skapa hushållsnära tjänster. Som om det någonsin kan skapa välfärd och exportintäkter.

Varje ekonom vet att Sverige är ett litet land som är extremt beroende av exportintäkter – och borgarna gör allt för att låsa in folk i låglönejobb i deras trädgårdar och kök, istället för att hjälpa till att utbilda folket till jobb i branscher som kan ge oss, hela Sverige, det vi behöver mest; exportintäkter.

Och staten – vi alla – ska ha så lite som möjligt att fördela.

Folkpartiet, som trots allt, också de har lite socialliberala ådror kvar i sig har redan börjat flagga att de i framtiden, bortom denna mandatperiod, ska bli lite ”snällare” igen.
Nu, så länge de är med i den borgerliga alliansen tänker de gå med på allt, åtminstone denna mandatperiod. Sen vill de ut och visa ”folket” att de är snälla igen.

Jag kan bara tyda det på ett sätt: Folkpartiet vet att de gick till val på en rad lögner. De lurade folket att det inte var ett systemskifte på gång. Efter mandatperioden vill de försöka rädda ansiktet.

Att så svänga kappan efter vinden, för att en kort stund få njuta maktens frukter, visar att man som parti inte är värd en enda röst.

Vi har fått en ny hotbild i Sverige. Den går under det vilseledande namnet ”nyliberalism”.

Tror vi på demokrati, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och även tycker att solidaritet kan vara bra som grundton i ett samhälle har vi en enda sak att göra.

Vi måste gemensamt bekämpa borgerligheten med all kraft. För just nu, i denna epok, har borgarna valt nyliberalismen som sin ideologi. Inget kan vara sämre för vårt land.

måndag, december 04, 2006

Tråkigt jobb

Att skriva böcker är hänryckande, roligt och rätt som det är så satans svårt att jag bara vill ge upp, aldrig skriva mer.

Att rätta korrektur, som jag nu gör, är enbart enerverande och tråkigt. Jag får för mig att jag borde skriva om hela rasket, i vart fall långa stycken, men då måste jag korrekturläsa boken igen, vilket är det sista jag vill.

Andras böcker läser jag gärna om och om igen, men mina egna böcker tråkar verkligen ut mig mer än något annat.

fredag, december 01, 2006

Dop av sonen

På söder i Stockholm ligger Allhelgonakyrkan. Vi åkte dit för att döpa Odin. Vi har ingen anknytning till just den kyrkan, mer än att vår kompis och gudfar till Tula brukar ”leka” prästkandidat där. Ordet lek kommer av ”liturgi”, varför det alls inte är fel att säga att man leker i kyrkan. För att få oss i form stämde Patrik också upp i det som kallas liturgisk sång medan prästen Hanna körde det mer vanliga rejset och lotsade oss genom högmässa och dop. Tja, vad gör man inte för att få två präster till sin sons dop! Det blev inte sämre av att en hel kör från Halland var på besök i kyrkan och sjöng.



Odin tyckte det var obehagligt att bli stänkt på. Men så fort Hanna slutat att stänka och lyfte upp honom i luften för att församlingen skulle få titta på krabaten blev han karsk igen och sken efter ett tag som en sol.

På festen efteråt var det meningen att jag skulle dokumentera de närvarande, men Naya sa att jag tog så tråkiga bilder.
- Får jag kameran, sa hon.
- Jag med, sa Tula.
Är det barndop, så är det. Barnen fotograferade det som var viktigt:


ballongerna
och presenterna.


torsdag, november 30, 2006

Korrektur



Idag kom korrekturet till den tredje romanen om Djingis Khan med posten. Titeln är “Den andra hustrun”. Jag sitter alltså och rättar stavfel och petar i texten. Förlaget vill ha igen manuset detta år, så jobbet är ganska jäktigt. Det ser ut som om denna bok kommer att bli lite smalare än de två första. Korrekturet är för närvarande brutet på sådant vis att det kommer att bli 384 sidor bok, ungefär.

Förlaget tror att de kommer att släppa boken den 15 mars, nästa år.

* * *
Information om böcker kommer allt efter att endast läggas på min hemsida: http://www.djingiskhan.com

onsdag, november 29, 2006

Vad tror du?

Det sägs att många av de unga moderater som efter regeringsskiftet befolkar riksdagen har fått sin politiska skolning inte bara genom MUF utan också genom Timbro. Vad är då Timbro?
Enligt bland andra Aftonbladet är Timbro en sorts propagandamaskin som tar fram nyliberala skrifter. Nyliberalism är nu inte så nytt som det låter, utan så gamla och för länge sedan passé politiker som Thatcher och Reagan införde nyliberala idéer i sina länder. Vi pratar alltså 80-tal. Resultatet blev inte värst bra. Detta tankesystem, när det prövades i praktiken, ökade klyftorna i samhället och slog ut folk. Fattiga blev fattigare och rikare blev rikare.
Ändå envisas Timbro att ännu idag, snart 30 år senare, att framföra samma sorts tankar…

Vad skriver då Timbro i sina texter? De skriver mycket, otroligt mycket, och de påverkar inte bara borgerliga politiker och deras tänkande utan även ledarsidorna på våra större dagstidningar som Dagens Nyheter och SvD.

Jag väljer här, helt orättvist, att rycka en enda mening ur en text från Timbro:

”Vi ska befria Sverige från det socialistiska projektet”.

Även om jag har valt att rycka denna enda mening ur sitt sammanhang framstår den för mig som essensen för vad Timbro vill. Man vill slå sönder den generella välfärd det tagit socialdemokratin över 60 år att bygga upp. För sanningen är ju den att vi inte lever i något Sovjet. Vi lever inte i ett socialistiskt projekt. Vi lever i Sverige, som har ett fantastiskt blomstrande näringsliv och just nu befinner sig i högkonjunktur, trots att vi nyss regerades av socialdemokrater med stöd av gröna och vänstern. Alltså tycks det som om näringslivet kunde blomstra trots en mer rättvisetänkande regering vid makten, än vad borgarna faktiskt historiskt har varit när de innehaft makten.

Men visst. Det finns brister i vårt välfärdssystem. Mycket bör förnyas och förändras, rättas till. Men därifrån är det långt till ordet ”befria”.

Det är här någonstans det gnisslar i min hjärna. Borgarna, som under valkampanjen kallade sig alliansen, gick till val på att förnya och förändra. De sade ingenting om att ”BEFRIA” oss från våra välfärdssystem. Däremot står det så i deras nyliberala skrifter från Timbro.

Det sista jag vill är att någon befriar Sverige från de unika trygghetssystem som vi gemensamt har finansierat och skapat. I grunden handlar det om våra pensioner, vår skola, och vår vård.
Detta har vi byggt upp – och det fungerar väl. Men det kan givetvis förbättras.

Den som kommer och säger att han ska befria mig och mina kompisar från allt detta är faktiskt helt ute och cyklar. Jag känner mig inte befriad om någon tar bort välfärdsstaten ifrån mig. Jag känner mig bestulen.

En annan lösryckt mening ur en skrift från Timbro:

”Kollektivistisk demokrati innebär att majoriteten styr obegränsat över samhället.”

Meningen är, avsiktligt eller oavsiktligt, lite klantigt skriven. Så jag frågar mig om det egentligen finns någon som orkar bromsa upp och tänka efter för att förstå den?

Jag själv tänker så här: Finns det något annat än kollektivistisk demokrati? Ta bort detta enda ord och meningen blir lite klarare:

”Demokrati innebär att majoriteten styr obegränsat över samhället”.

Det är ett alldeles riktigt påstående. Det är faktiskt så det är tänkt att demokrati ska fungera, men läser man vidare visar det sig att Timbro i sin skrift vill befria oss även från det.

Timbro säger i en passus att de vill befria Sverige, inte bara från det socialistiska projektet utan även från ”kollektivistisk demokrati”.

Timbro har på olika vägar fått väldigt stadd kassa. Mest är det näringslivet som bidrar med allmosor. Annars, i sina skrifter, anser Timbro naturligtvis att ingen verksamhet ska gå på bidrag. Hur som helst; Timbro disponerar just nu 12 miljarder kronor att bedriva information med. (Jag höll nästan på att skriva propaganda, men avhöll mig).

Och i vår moderatledda regering sitter nästan bara unga moderater som tror på nyliberalism och vad Timbro säger.

Tanken är fascinerande.
Har svenska folket på demokratisk väg valt företrädare som innerst inne INTE tror på demokratin?

Och i sådana fall. Vad tror Timbro och moderaterna på?

Att marknadskrafterna självmant ska lösa allt?

Vad tror du?
.

tisdag, november 28, 2006

Gällö högstadium

åk 8 o 9, Gällö högstadium (Jag glömde tyvärr ta kort på åk 6 o 7)

För tolv år sedan höll jag föredrag inför elever i Gällö. Jag minns hur varmt mottagen jag blev. I lärarrummet av lärarna, i skåphallar och uppehållsrum bland elever, och sen under själva mitt föredrag.

Det har visat sig att när det spontant känns så här varmt och ombonat att komma till en skola, så fungerar skolan också rätt bra. De vuxna som jobbar där har lyckats sprida rätt sorts normer, att man ska ta hänsyn, vara en bra kompis, inte sabba så mycket.

Visst brottas även Gällö skola med problem. Det finns elever som har det svårt på olika sätt. Men den generella bild jag får av Gällö skola är att det var bra där för 12 år sedan och att det är bra även nu. Detta är så glädjande och skönt att se.

Ibland kommer jag in på skolor där det inte alls är lika ”varmt” i lärarrummet, alls inte lika trevligt att gå igenom elevernas skåphallar som besökare. Man får glåpord efter sig, man ser på eleverna att de är aggressiva mot sina lärare – och lärarna själva uppträder med brysk försvarsställning mot eleverna...
Det tar ibland faktiskt bara några minuters besök på en skola att konstatera att något är grundläggande fel. Ledarskapet, eller att många av lärarna inte förstår hur man hanterar unga människor. Efter fem minuter kan jag givetvis inte säga vad som är fel, men att det är fel.

Därför, återigen, var det så kul att efter tolv år återbesöka Gällö och känna att det fortfarande är varmt och bra där. De problem man säkert har på skolan, som faktiskt är oundvikliga när man samlar så många människor på en och samma plats, tycks hanterbara.

Efter mina fyra timmar på skolan vågar jag påsta att det på det hela taget är en väldigt bra skola.

Nu vill jag bara tacka alla er 180 elever för de varma applåder ni gav.
Jag hoppas vi ses igen!

lördag, november 25, 2006

Böter, ett sätt att vakna

Turné igen. När jag slår på radion varnar de för älg i mina hemtrakter. Mycket älg. Jag kör försiktigt, men ängslas att jag inte ska hinna i tid. När jag precis ökar takten varnas det för renflockar framför mig. Så länge jag inte har möte ligger jag mitt i vägen. Så fort jag kommer över 70 börjar bilen att kana, kännas osäker i väghållningen. Så halt är det. Bara att ta det lugnt. Precis när jag svänger in på väg 92 börjar radion fungera igen efter att jag kört många mil i radioskugga. Man varnar inte längre för ren utan för en långsamt gående kolonn med sju breda fordon som är på väg från Lycksele. Det rör sig om ett asfaltverk.

Jag hinner trots allt fram i tid.

I Umeå håller jag föredrag. Lärarnas riksförbund arrangerar. Jag träffar glädjande nog författarkollegor jag inte sett på 12 år.

Jag talar i aulor och i klassrum

Jag tar ett gäng usla bilder. Att fotografera är enda sättet att hjälpa minnet vad som faktiskt hände, vilka möten som uppstod. Men det blir bilder som är värdelösa för alla andra, utom mig.

På väg hem kör jag lugnt och sakta, men är tydligen så trött att jag missar en 50-skylt. En polis viftar in mig. Hans radar visar att jag höll 67. Jag skriver under och ber om ursäkt att jag felat. Poliserna å sin sida säger skamset att de inte vill bötfälla mig så dyrt, men det är nu en gång inte de som bestämt bötesbeloppen. De förstår att jag inte vansinneskört.
Jag får ett inbetalningskort på 2.800 kronor. Polisen säger tröstande att jag har en månad på mig att betala.

Jag fortsätter sakta hemåt. Jag stannar och gnuggar ansiktet i snö vid vägkanten två gånger. Tänk, vilken tur att jag i min trötthet inte körde på ett barn där i Junsele. Vilken tur att det var en polis med radar som fick mig att plötsligt vakna igen.

Sett så var det värt varenda krona.

tisdag, november 21, 2006

Väckning

Morgnar har aldrig varit min starka sida. Det tar tid för mig att komma igång. Så jag satt på sängkanten, samlade kraft för att möta dagen. Naya, fyra år, ställde sig framför mig. Hon tittade på mig med sina klara ögon, sade:
- Är du bara trött eller ska du vara en surgubbe hela dan?

torsdag, november 16, 2006

Apropå konst

Poeter är varje civilisations känselspröt.
Vi ska vara rädda om dem. Inte tvinga dem.
Inte jaga dem. Inte kommersialisera dem.



Med anledning av Marcus Birros manifest:
Länk:

tisdag, november 14, 2006

Veckans geni



Att kriminalisera arbetslösa ger jobb
(Anders Borg, moderat finansminister)

Värdighet

Min bror Spacelounge har lagt upp ett manifest skrivet av Birro.
Jag tänkte spontant följande:

En av de viktigaste böcker jag läst de senaste tio åren är skriven av Martin Buber.
Att mejsla fram sådant stoff tar tid. Och är allt annat än kommersiellt...

Nu satt han i ett annat land och skrev. Hur han fick till sitt uppehälle under skrivperioden vet jag inte.

Men en sak står klar. Att kväva sådana tankar tar sakta men säkert död på allt vad civilisation heter.

Det är kamp som gäller nu. Kamp, inte i första hand mot alliansen, utan kamp för värdighet.

Just nu är det samma sak.
Alliansen måste bort från regeringsmakten. Visst fanns det systemfel i vårt land, men för den skull behöver man inte demontera hela välfärdsbygget.

torsdag, november 09, 2006

Långsamt modem o Blogger

Jag kommer inte åt att uppdatera den här bloggen hemifrån. Jag vet inte vad det beror på. Kanske för att mitt modem/telefonledning inte vill gå för fullt.
Jag kan inte ens få upp hela bloggen på min dator hemma?!

Nå. Tanken är att denna blogg ska leva vidare. Jag vet bara inte hur...

Jag lyckas bättre att uppdatera min hemsida Djingis Khan
Därför ligger nu mitt senaste "riktiga" inlägg där.

söndag, november 05, 2006

Att få ihop livet

Jag är familjefar med tre barn. Ska åtminstone vara det.
Jag har fyra olika föredrag jag turnerar med.
1) Djingis Khan
2) Klimatförändringar – ett historiskt perspektiv
3) Dyslexi och debutromanen ”Månskensligisten”
4) Ledarskapsutbildning

Jag håller på att utveckla ytterligare en sorts workshop eller utbildning.
Jag försöker hinna författa.
Och förläggaren är på mig om än det ena än det andra eftersom tredje delen om Djingis Khan kommer ut till våren.

Av dessa orsaker står bloggen still för tillfället.
Jag väljer att göra så, hellre än att bara skriva hastigt påkommet strunt.
(Ytterligare ett skäl är att jag fortfarande inte fått full snurr på modemet).

Och ja, jag var på turné när snöovädret drabbade Sverige. Mitt tåg fick vända i Gävle och åka tillbaka till Uppsala.
Dygnen gick. Jag kom inte hem.

Allt är förryckt och jag hinner inte med det jag vill.

torsdag, oktober 26, 2006

Bokuppdatering

Uppdaterar detta hemma hos Spacelounge, (länk till honom finns till hr) eftersom jag varken har el eller tel hemma.

Del 3 i serien om Djingis Khan, “Den andra hustrun”, är planerad för utgivning under våren 2007.

Min debutroman, “Månskensligisten” kommer att ges ut i nyutgåva av En bok för alla. Också detta är planerat under våren 2007.

Så fort jag blir uppkopplad hemma och jag kan arbeta i lugn och ro kommer mer detaljerad uppdatering om dessa böcker.

Uppdateringar om böckerna kommer företrädesvis att ske på hemsidan www.djingiskhan.com

tisdag, oktober 24, 2006

Fullt sysselsatt

Elavbrotten fortsätter. Idag är vi inne på dag fem med mer elavbrott än ström i ledningarna.

Teleledningen är lika lynnig den. Ibland kan vi ringa. Ibland inte. Det enda som håller jämn standard är att modemet aldrig är snabbare än 12,2 kbits och alltid kopplar ned av sig själv och mot ens vilja inom tre minuter.

Vi lagar mat på stormkök.

Och så har vi strul med vattnet. Vattenpumpen har gått sönder. De korta perioder vi har ström försöker jag ställa diagnos, om det är pumpen, läckage längs ledningen eller bottenventilen. Efter tre dagars diagnostiserande tror jag mig förstå att det är membranet inne i själva trycktanken.

Ska åka och köpa ny trycktank/pump idag.

lördag, oktober 21, 2006

Snö, el och premier

Igår, den 20 oktober, fick vi evakuera. Snö har vi fått förut, men aldrig så mycket på en gång. Vid lunch slogs elen ut. Då blir vi även utan vatten. Telefonen har inte fungerat riktigt de senaste veckorna, så den saknade vi inte så mycket.
Det var bara att packa och åka de sju milen till mormor.
Längs vägarna, som på sina ställen knappt var farbara, såg vi hur nedtyngda träd låg över elledningar överallt.
Hemma hos mormor, i Offerdal, hann vi precis äta, sen gick strömmen. Senare fick vi veta att stora delar av Jämtland var utslaget.

Idag är strömmen tillbaka hos mormor och jag har provat att koppla upp mitt modem. Det var helt fantastiskt att surfa i 52 kbits hastighet! Hemma, om jag ens lyckas koppla upp mig, får jag inte mer än 7 kbit innan jag blir nedkopplad igen. Vissa dagar har jag faktiskt hunnit få hem något SPAM eller så innan linjen brutits igen.

Om några dagar är det möte i byn. Det är Jämtkraft som ska fråga oss markägare om de får gräva ned sina kablar, samt lägga kanal för fiber, över våra marker. (De framlägger ärendet den vägen).
Det är ett möte jag har skrikit mig hes att få till stånd i rätt många år nu. Att det till sist blir av beror inte på mig, utan på att vår förra regering samt lagstiftande församling sent omsider stiftade en lag så att elbolagen blir skyldiga att betala dryga böter om de inte levererar den vara vi kunder betalat för. Vi tvingas trots allt att betala fast abonnemang just för att ledningarna ska finnas där och fungera.
Vi betalar och betalar, och varje vinter slås vårt elnät ut, jag vet inte hur många gånger. Samtidigt gör som bekant alla elbolag rekordvinster varje år.

Ibland kan jag tycka att det är en smula märkligt. Vi har skapat en tillvaro där abstrakta juridiska personer, så kallade aktiebolag, kan tjäna miljarder medan vi vanliga människor, alltså verkliga juridiska personer, bara har att betala och betala, men bland annat inte får den ström vi betalat för.

Fast det är fiffigt förstås. Aktiebolagens styrelser kan i skydd av sin abstrakta juridiska person hitta på de mest ogenomträngliga premiesystem åt sig själva och på så sätt får varken personal, kunder eller aktieägare något kvar i sina plånböcker, men en liten, liten klick människor blir väldigt, väldigt rika.
Fiffigast av allt är att alla större aktiebolag med lite volym verkar ägna sig åt detta. Från elbolag till försäkringsbolag, sådana som exempelvis Skandia.

Sådana tankar gör att jag skottar väldigt hårt och bra när jag ska gräva fram mitt infrusna hus.

torsdag, oktober 19, 2006

Djingis hemsida flyttar.

I exakt 33 dagar har jag haft krångel med att byta webhotell till hemsidan www.djingiskhan.com

Jag är aningslös vad problemet med flytten bestod i. Det nya webhotellet envisades med att ständigt skicka mig koderna igen och igen och igen, istället för att anmäla flytten till dem som administrerar .com-adresser.

När den nya hemsidan kan öppnas har jag ingen aning om. Jag är helt i klorna på webhotellens nyckfulla sätt att ta hand om sina kunder.

Adressen ska även fortsättningsvis vara www.djingiskhan.com

Förhoppningsvis funkar det hela om någon vecka.
Då får vi också se om jag ska migrera den här bloggen dit.

(Detta inlägg gjordes av Spacelounge eftersom någon har haft av telefonkabeln till Anders by. Efter lagning går det att ringa, men knappt. Att koppla upp sig med modem är inte att tänka på.)

söndag, oktober 15, 2006

Stockholm station

På väg hem. Sitter med Odin i knät och surfar. Passar på eftersom telefonledningen hemma varit dålig senaste veckan. Jag har inte kunnat använda internet, inte heller har jag kommit åt min mejl eller kunnat uppdatera bloggen.

måndag, oktober 09, 2006

Tre städer

På turné genom natten. Väskan fylld med böcker. Den är tung och när jag står ensam och fryser på en perrong som denna undrar jag varför jag skriver så tjocka romaner som jag sen måste släpa på. Tre städer, tre föredrag ska avverkas inom loppet av 24-timmar.

Fristads folkhögskola, elva timmar tåg hemifrån. Folkhögskolor är alltid mänskliga och varma. Jag höll föredraget i en gammal anrik officerspaviljong som folkhögskolan övertagit. Mitt framförande var det första i en serie kulturkvällar skolan anordnar. Av uppslutningen förstår jag att de har lyckats skapa en god och bra tradition.

På rätt sida perrongen? Inga skyltar, ingen personal. Inga medresenärer. Klockan är fem på morgonen. Jag ska vidare till Stockholm.

Föredrag nummer två. Det handlar om klimatförändringar genom historien och det hålls inför avdelning H, Naturvårdsverket strax innan lunch. Tröttheten börjar komma krypande. Efteråt känner jag att jag har ticks under höger öga. Jag har bytt tåg sju gånger och varit på resa i sjutton timmar, sovit fem.



Sambiblioteket i Härnösand, efter ytterligare några timmar tåg och en timme i buss byter jag ämne och pratar om dyslexi. Jag klarar föredraget men efteråt säckar jag ihop i baksätet på Johans och Kerstins bil. De skjutsar hem mig. Johan säger innan jag somnar att han tycker det är märkligt att man kan tjäna pengar på att stå och prata. Jag håller med, men säger:
- Jag tar inte betalt för att prata. Jag tar betalt för att resorna nästan tar död på mig.

måndag, oktober 02, 2006

Ibland tar det tid

I fjorton år har jag samlat information om mongolerna och Djingis Khan. Bland annat har jag försökt att förstå hur deras tumring som de spände bågsträngen med såg ut. Tidigare har jag läst om denna tumring i många historikers verk. Det har hetat: ”En läpp utgår från ringen och ligger över tumdynan” eller ”En tunga går ut från ringen varmed strängen hålles med pekfingret”, eller ”Ringen är av horn eller sten och ett hack finns i den”.

Genom åren har jag tillverkat oändligt med prototyper. Mest har jag använt korkmattsbitar och tejp för att bygga enkla modeller för hur ringen kan ha sett ut. (Prototyperna är så fult gjorda att jag valt att endast publicera en suddig och dålig bild).

Idag är 14 års mödosamma efterforskningar efter denna detalj över tack vare en nyvunnen vän på bågskytteklubben. Han såg direkt att jag hade en ryttarbåge och sade spontant till mig att jag borde ha en tumring att skjuta med.

När min förvåning lagt sig kom vi naturligtvis i samspråk. Några timmar senare satt jag vid min dator hemma. Mikael mejlade mig koreanska länkar.

Jag har letat på fel ställen. Jag har inte letat i Korea, men det var där de fanns. Åtminstone lätt tillgängliga på nätet.

Äntligen har jag tillverkat en riktig tumring. Inte i horn, som jag egentligen vill, men av björk, och det duger gott.
Fast från början var det förstås bara meningen att jag skulle skriva historiska romaner om Djingis Khan. Inte tillverka grejer.


lördag, september 30, 2006

Fakta och fiction

Jag tappade lusten att skriva i bloggen för ett tag. Dessutom; livet har gått vidare i jäkt för att hinna med allt, trots sorg är det alltid så. Livet går vidare.

Jag förbereder mina föredrag inför turnéerna, förhandlar med förlag, även resa till Noels begravning. Samtidigt utför jag praktiska detaljstudier av mongolisk kringutrustning. Jag vill inte enbart tillverka utan även skjuta pilbåge med en tumring. Jag är van ca 28 tums draglängd. Så skjuter vi här i väst. Men när mongolerna använder sina tumringar, även i denna dag, drar de strängen på sin pilbåge långt bakom örat. Jag skulle tro att jag måste upp i minst 34 tums draglängd. Nu har jag handen vid mungipan när jag skjuter.

Tja. Jag vill att saker och ting ska stämma i mina böcker. Även om jag skriver något som närmast kan kallas ”historisk fiction”.

(Klicka för större bild. (C) okänd)

söndag, september 24, 2006

Noel

Klockan 09.05 gick Noel vidare.
Enligt hans föräldrar somnade han fridfullt in utan ångest och utan smärtor.
(Noels Blogg)

Noel och Naya i vattenpöl, för ett år sedan.

Noels 2006 var inte ett bra år. Han opererades på sin födelsedag för att överleva. Det följdes av cellgifter och strålbehandlingar. Men cancern var hela tiden steget före läkarna och forskningen. Han har kämpat så hårt. Vi känner ingen så envis som Noel men inte ens det hjälpte. Cancern vann och Noel har nu fått somna in. Men han är saknad, så otroligt saknad! Våra tankar är förstås hos Stina och Fredrik som har utsatts för den värsta mardröm man kan tänka sig.

Vi försöker tänka på sommaren 2005 då vi träffades på Kolmården, där bilden också är tagen. Noel och Naya lekte i vattenpölarna och njöt av regnet medan vi vuxna tyckte vi hade otur med vädret. Noel älskade bilar och rattar i alla dess former och åkte runt med bilbanan. Hans leende i bilen, men också hans händer som ständigt utforskade precis allt. Det är så vi minns honom. Vi har en stark tro att han har det bra nu utan den fruktansvärda cancern i sin kropp, var han nu är…

Annika, Anders, Naya, Tula och Odin

fredag, september 22, 2006

Inte med i matchen

Naya har fått en kamera av en vän som inte förstod bättre. Värst av allt, hon kan sköta den. Snap, klockan…jag vet inte när på morgonen.
- Snälla sluta.
- Pappa är sur, mamma!
- Muhf.
- Får jag ta fler bilder?
- Visst, i ditt rum.
Duns, duns, duns, ned för trappen.
- Sen. Ladda bilder i datorn.
- O, A, Nej. Ta det lugnt. Inte så.
- Jag vill se bilder.
- Det är min arbetsdator.
Naya tittar på mig.
- Är du sur nu igen?
- Nej, jag klarar bara inte mornar.
- Titta, vilka fina bilder jag tagit!
- Mmm.

- Mitt Lamplabanspöke!
- Mmm.

- Tulabandula med Scobidookudde!
- Mmm

- Jag i spegeln!
- Mmm.

onsdag, september 20, 2006

Ords vikt och pilars böjlighet

Mongolisk krigare sent 1800-tal (Klicka för större bild)

Idag fick jag ett uppdrag av min förläggare. Han ville ha ett förord till boken.
Jag trodde det skulle bli svårt att växla om. Det var mer än ett år sedan jag blev klar med boken och vart efter suddas som bekant ens minnesbild ut och blir väldigt vag. Men konstigt nog gick det över förväntan. Under dagen har jag producerat mer än tre sidor text. De närmaste dagarna ska jag banta ned det till omkring en sida.

Under tiden fördjupar jag mig i detta med bågskytte och pilbågar. Förutom att det är väldigt meditativt att skjuta pilbåge är det mer av empirisk forskning än man vid första påseende tror. Att bara hitta rätt pil till sin båge är en grannlaga uppgift. Särskilt som jag just har skaffat en kort recurvebåge av ryttartyp. Den är ganska lik den pilbåge som de mongoliske krigarna i mina böcker använde sig av. En för styv pil – och den sprätter iväg åt vänster. En för vek pil böjer sig för mycket. Man måste helt enkelt hitta rätt avvägning på det som kallas pilens ”spine”, dess böjlighet i förhållande till pilens vikt och pilbågens dragstyrka.

Det är ungefär lika grannlaga att utforska pilens spine som det är att väga och byta ut ord i en text. Åtminstone om man vill få till rätt träffbild.

tisdag, september 19, 2006

Påven och det heliga kriget

Vi frågar oss: Varför blir muslimer så upprörda?
Påven citerade ju bara en kristen kejsare från 1300-talet som påstod att islam är krigiskt.

Nu har påven gjort avbön efter det att han yrvaket sett sig omkring i världen och förstått att stora krafter är i rörelse.
Ja. Sent omsider insåg påven att hans tal kom fruktansvärt olägligt.
I sitt tal satte han likhetstecken mellan västvärlden och kristendomen.
Han påstod att vår värdegrund är fredlig.

Jag har för mig att Jesus sade något i stil med att vi är snara att se grandet i nästans öga, men inte ser bjälken i det egna*:

Vad gör egentligen vi i väst?
Gör vi någonsin något annat än bekrigar islam?

Amerikansktillverkade flygplan och vapensystem användes av Israel i kriget mot Hizbollah, vilket drabbade en helt annan och oskyldig part; Libanons folk.


Avfyrning av kryssningsrobot mot Irak 1991.

Fina neutrala ickevåldssverige mutade Indien för att de skulle köpa Haubitz77. Indien beskjuter nu och då muslimer.




Irak. Nu.




Irakiskt barn träffat av amerikansk brandbomb våren 2006.



Amerikanska krigspräster sprider västvärldens evangelium i detta nu i den muslimska värden. Bilden från Irak.

Påven inser nu i efterhand sitt misstag.
Frågan är: Inser du och jag västvärldens sedan decennier fortgående och permanentiserade misstag mot arabvärlden och islam?
Eller är vi helt oförmögna att se bjälken i det egna ögat?

* Jesus sade bland annat: "Den som är utan skuld, kasta första stenen". Ingen kastade någon sten. Alla kände skuld.

söndag, september 17, 2006

Nytt valsystem


Det är inte överallt i världen som politiken fungerar lika väl som hos oss.
Att rösta blir större för varje gång. I vallokalen undrade jag vad det skulle få för politiska konsekvenser om vi fick rösta på det sätt jag vill. Jag vill kunna rösta på oppositionen också eftersom jag anser att det är minst lika viktig i en demokrati som själva regeringsbildandet.
Dessutom vill jag att vår lagstiftande församling, riksdagen ska få en vettig sammansättning.

Som vår konstitution ser ut nu kan jag endast rösta på ett parti. Även om jag personligen föredrar socialdemokraterna som regeringsbildare skulle jag aldrig i mitt liv vilja att det enbart satt socialdemokrater i riksdagen. Det vore förfärligt.

Jag önskar att jag antingen fick 100 procent röst att fördela i riksdagen. Naturligtvis skulle det fungera även med 349 röster för att rösta mandat, men det verkar enklare med 100 Procent.

Om så var fallet skulle jag rösta enligt följande:

S 35%
Mp 16%
V 5%

Jag skulle alltså ge det röda blocket en knapp majoritet med 6 procent. Inte mer.
Att vänstern endast får 5 procent beror på att jag vill markera att de en gång för alla bör göra upp med sitt kommunistiska arv.

Den borgerliga oppositionen skulle enligt min skön få:

M 25%
C 15%
fp 4%
kd 0%

Folkpartiet får endast 4 procent eftersom jag anser att de har kantrat åt det ultrablå hållet. Jag lägger dem exakt på spärren för att åka ut ur riksdagen.
Kristdemokraterna har fått noll, enligt min mening ska de ut ur riksdagen.

Exakt på detta sätt skulle jag vilja att jag och alla andra väljare fick komponera sin egen lagstiftande församling, som i sin tur sedan väljer vem som ska regera.
Som ni ser viktar jag moderaterna högt. Jag vill ha ett starkt och stort och mäktigt högerparti i opposition.

Naturligtvis tycker jag att den här idén är bra. Mycket bättre än att gå mot mer personval, för det handlar inte om vad en person driver i svensk politik. Vi håller på med ett välfärdsbygge – och det är ett lagspel. Inget annat.

Vad skulle detta sätt att rösta kunna få för negativa konsekvenser?
Svårare att räkna röster? Nej, jag tror inte det. Det går att fixa dataavläsning osv.

Med hopp att han bara är korkad


På nyheterna: Påven har hållit ett tal som upprör den muslimska världen. (Talet finns här) Jag har läst talet flera gånger och tänkt hela dagen.

För mig som aldrig bevistar teologiska seminarier var det mycket intressant och upplyftande. Han resonerar kring Kant, hellenismen och modern vetenskap – och knyter det på ett begripligt sätt till vår tro, och vår brist på tro.

Vad som förvånar är att han alldeles i början i ett citat nämner islam som om den religionen enbart tillvinner sig anhängare genom svärd, sedan inte ett ord mer om islam.

Detta citat är helt onödigt för de följande långa och intressanta resonemang påven för. Det behövs inte för argumenteringen. Sen, efter spaltmetrar av text som enbart rör vår kulturkrets knyter påven ihop det hela. Ja, i slutet bjuder han in andra kulturkretsar till diskussion, lite flott så där.

Kanske ska vi här hålla i minnet att han håller sitt tal i ett sammanhang som nästan känns privat för honom. Han är efter lång tid, närmare bestämt 47 år, tillbaka vid sitt eget universitet i Regensburg och står i talarpulpeten igen.
Men motfrågan infinner sig omedelbart, kan en slipad och klok man som lyckats att först bli kardinal, sedan påve, för ett enda ögonblick glömma att han inte talar inför en privat församling när TV och radio och press är närvarande?
Jag tror inte det.

Rent kontextuellt och semantiskt är talet inte värt klander. Ingen udd riktas öppet mot islam. Tvärt om, han för inom ramen för sitt tal resonemang om hur ofullkomliga vi i väst är, bland annat nämner han hur önskvärt det vore om vi lyfte vår förmåga att betrakta oss själva och insåg nödvändigheten i att ha en tro, för vad bottnar annars vår etiska värdering och moral i?

Dessa väl förda resonemang gör att det kryper desto mer i mig, för där finns en undertext som är hemskare, och med en oerhört mycket mer sublim udd riktad mot islam, än det lösryckta citatet i inledningen. Det citat som i detta nu får muslimer världen över att bränna kristna kors – och Marocko att kalla hem sin ambassadör från Vatikanen.

Att överhuvudtaget få idén att ta in ett sådant citat i början av en text som till 95% handlar om vår kristenhet och vårt filosofiska arv är makalöst.

Det bjuder inte in till diskussion. Det är ingen famn som öppnas, ingen hand som sträcks ut välkomnande och vänligt mot islam.

Att välja att lägga ett sådant citat i början av ett anförande för att sedan enbart vända sig inåt den egna (förträffliga) historien, filosofin och religionen är att först leverera en snabb och överraskande högerkrok, för att sedan mala på med en tung slagserie som sträcker sig över den timme det kanske tog den helige fadern att rapa ur sig all denna text.

Påven är ingen dumbom. Talet och texten i sig visar oss det.
Var han ändå bara naiv? Begick han bara en liten blunder?
Eller speglar själva kompositionen av denna text, måhända helt ofrivilligt, den helige faderns världsbild?

Jag är inte katolik, men påven är mot det stora flertalets vilja, en ytterst viktig representant för den kulturkrets vi alla tillhör.
Ingen så viktig person som representerar vår kulturkrets får någonsin vara så arrogant.

Vi är omkring en miljard kristna. Det finns lika många, möjligen fler, muslimer.
Påven har genom sitt tal skadat hela den kristna världens relation till sina bröder i islam.
Påven sätter i sitt tal dessutom ett sorts likhetstecken mellan den kristna världen och västvärlden, varför han väljer att bli ytterligare mer politisk i sitt utspel.

Nu har påven låtit några underhuggare be om ursäkt i det fall några muhammedaner till äventyrs råkat missförstå den helige fadern.

Denna urvattnade och illa formulerade ursäkt genom ombud är att vara arrogant ytterligare en gång.

All lärdom, all teologisk och filosofisk insikt påven uppvisar att han besitter enbart i detta tal är stor. Ändå väljer han att lägga upp sitt tal just och exakt på detta, inte inför vår kulturkrets, men inför andra kulturkretsar, särskilt den islamska, arroganta sätt. Varför?

Har inte världen nog av konflikter?

För att förstå påvens eventuella syfte med talet måste jag ställa en rad obehagliga frågor: Är vår nuvarande påve bara ett extremt exempel på att man visserligen kan vara sprängfull av lärdom samtidigt som man är totalt korkad?

Följden av ovan ställda fråga om den besvaras nekande är: Om påven inte är korkad måste han ha ett uppsåt. Rent logiskt blir han då en uppviglare.

Han stiftar inte fred som han säger sig vilja.
Han har just ställt en miljard kristna mot islam.
Och inte nog med det. Han har ställt hela västvärlden mot islam eftersom han valde att föra sina resonemang så.

Jag förstår dem i världen som just nu demonstrerar och bränner kors.

Hur hemskt är inte det?

fredag, september 15, 2006

torsdag, september 14, 2006

Livets villkor


Barnen sov bra inatt. Det vill säga, de störde inte sina föräldrar.
När de vaknade satte de genast igång med att vara idylliska. De kivades inte, eller drog varandra i håret, eller tog varandras saker eftersom den andras sak alltid är roligare än den sak man håller i själv. De lekte idyll i vaggan.

Helt otroligt.

Naturligtvis förleddes jag att tro att det skulle bli en bra dag. I glatt mod bytte jag blöjor och klädde dem och fixade frukost.

Hux flux tog hustrun över och installerade sig själv och alla barnen i bilen. Så åkte de iväg till dagis och förskolor och vad de nu skulle iväg till.

Tystnaden sänkte sig över vårt lilla hus.
Också våra sexton hektar skog och mark stod blick stilla och tyst.

I vissa stunder drabbas man. När jag inte längre hörde bildäckens knaster mot grusvägen kände jag mig ödsligt ensam.

Jag försökte tänka i positiv anda att jag hade minst sex timmars arbetsro framför mig. Det var så nästa fasa grep mig. Allt arbete jag gör har ett enda syfte; det ska leda till att skapa ekonomiskt utrymme och tid att skriva en bok till.

Att ens tänka att påbörja en bok är inte alltid angenämt. Det är också överväldigande, som att gå upp i en boxningsring för att möta en snabbare, mer vältränad, tyngre och helt övermäktig motståndare.

Matchen gäller ens liv och ekonomiska existens och man har att möta Tyson. Man känner sig allt annat än övertygad att man kommer ur det hela med livet eller förståndet i behåll.

Ett hjärnspöke av den kalibern tampas jag med idag medan jag skyfflar mig igenom all obegriplig administration som landat på mitt bord.

I huvudet ekar mitt heligaste mantra, underligt nog på engelska:

You must not hesitate

Det finns ingen tröst.
Det finns ingen genväg.
Det finns bara kamp.

onsdag, september 13, 2006

Trött och förbannad

Ingen kolik, inget skrikande från barnen. Istället jobbar de i skift för att hålla föräldrarna vaken.
Går upp till den sorts arbete jag hatar mest, planera resor.

Inom loppet av 24 timmar ska jag hålla föredrag i Fristad, Stockholm och Härnösand.
Det gäller att få det att klaffa. Arton timmar av tiden kommer jag att sitta på tåg. Jag försöker boka det SJ kallar PC-plats, men då trillar det inte ut några biljetter. Jag får konstiga meddelanden. Efter en stund svär jag så mycket vid datorn att hustrun kommer och hjälper mig.

Jag hade planerat att börja skriva nästa bok nu. Det går inte. För mycket resor. För mycket föredrag. Och tokmycket ringande och dividerande om de böcker jag skrivit klart för länge sedan men förlagen inte förstått att de borde antagit för över ett år sedan…

Jag sitter i en guldsits. Böcker ska bli utgivna. Arrangörerna står som spön i backen och vill ha föredrag. Pengar rullar för en gångs skull in i strid ström – och jag blir bara less, arg och sur.

Jag vill skriva! Jag vill inte administrera böcker, resor och föredrag.

Förklara för mig hur jag kan bli grinig när jag äntligen har guldläge!

Så klart. En sak till gör mig missmodig. Den röda står delvis isärplockad i garaget. Dessa eviga reparationer.

Fan. Man ska inte äga på gränsen museala bilar. Med ordet Bil förstås en mekanisk tingest stadd i accelererande svårdiagnostiserat sönderfall.

Någon som vill köpa en Toyota Corolla 4wd 1989 års modell? Hårt körd och mekad av förbannad författare?

måndag, september 11, 2006

Böcker på vift


Så. Nu är min debutroman från 1994 föremål för eventuell utgivning i nyutgåva. Det är "En bok för alla" som antagit den för utgivning i en första vända. Nu ska de bara mangla frågan i långbänk ett tag och fundera över om
den passar in i övrig utgivning av dem, förmodligen nästa år.






Någon som anar vilka fjärilar i magen man får?



Samtidigt har ett förlag sagt JA till utgivning av del 3 i min serie om Djingis Khan. Nio andra förlag har inte sagt någonting, men haft boken till påseende sedan april/maj.
Givetvis låtsas jag iskall - och förhandlar enligt principen: "Show me the money!"











Jag har även ytterligare en bok som är på vift, men den håller jag hemlig en stund till. Det enda jag kan säga är att det är en helt annan genre.

fredag, september 08, 2006

Med köplust som mått hade hälften kul


Jag brukar alltid fota publiken, men jag glömde det igår.
Därför får vi nöja oss med Östersundspostens bild. Jag upplevde det som roligt och trivsamt. Vad publiken egentligen upplever vet man aldrig riktigt. Ett mått är hur många böcker man blir av med. Jag sålde 32 romaner och 8 "Tankar och Visdom". Alltså 40 böcker. Salen tar 90 personer, men en del stolar var tomma. Alltså köpte omkring hälften i publiken bok.
Om nu köplust av bok är ett mått på vilket intresse man väckt hos publiken hade åtminstone halva publiken lite kul, sådär.

Så här skrev ÖP:

"Anders Widén är författaren som under en resa i Uzbekistan föll handlöst för Djingis Khan. Genom fönstret från ett sovjetisk flygplan såg han dalen där den mongoliska erövraren fört sina trupper på jakt efter nya, ännu orörda, områden att annektera. På väg mot det mytomspunna Samarkand. Där och då föddes tanken om att han skulle kunna skriva en romansvit kring Djingis Khans liv. 14 år senare har två böcker av de från början planerade åtta, kommit ut.

Anders säger själv att han är en tvättäkta Djingis Khan-nörd. Att han läst allt som går att läsa om den gamle mongolen. Och det finns något i Anders fascination för Djingis Khan som är avväpnande självklar...

- Jag hade redan sedan tidigare haft tankar om att bli författare och i Djingis Khan hittade jag den historia jag ville berätta. Min allra första bok Månskensligisten som kom 1994 var egentligen bara en sorts förberedelse före den här romanserien, förklarar han.

Anders guidar skickligt publiken genom Djingis Khans liv samtidigt som han visar utomjordiskt vackra bilder från Mongoliet. Ett Mongoliet av i dag som fortfarande minner om Djingis 1200-tal. Samma utsatthet och svåra livsförhållanden."

Länk till artikeln i ÖP.

onsdag, september 06, 2006

Föredrag i Östersund

Jag började skriva på första romanen om Djingis Khan i april 2001. Vintern i Mongoliet hade varit svår med långvariga köldknäppar under femtio minusgrader. Djur och människor frös ihjäl. När det äntligen blev vår kom det en sandstorm drivande in från Kina, (det gula på bilden). Sandstormen täckte ett område stort som två Sverige.

Jag övervägde länge om jag skulle börja min berättelse med en sådan vinter som sedan följdes av en liknande sandstorm, som kvävde det nya spirande gräset till djuren. Situationen i Mongoliet var ytterst svår år 2001. Hur svår var den då inte år 1165 när Djingis Khan föddes och liknande väder säkert förekom?

Det var sådana problem Djingis Khan brottades med, och som tvingade honom och hans folk att göra räder in i Kina för att skaffa mat och byte. I efterhand kan vi förstå att det hade varit mycket billigare och enklare för kineserna att bedriva handel med folken i norr än att bygga en flera hundra mil lång mur. Även ren välgörenhet hade varit billigare än att bygga muren, men så praktiskt har tydligen vi människor svårt att tänka.

Murar kan aldrig hindra krig. Det är snarare så att de startar krig.

I morgon, torsdag den 7 september, håller jag föredrag om Djingis Khan på Östersunds bibliotek klockan 15.00.

Jag kommer att ta med den här sattelitbilden i mitt bildspel.

Sen går jag in i berättelsen om den specielle pojke som föddes mitt ute i ingenstans, vid stäppens norra utkant, på gränsen till Sibiriens tundra. Han hette Temudjin och kom genom sin duglighet att leda sitt folk att bli utropad till den största Khanen någonsin, Djingis Khan. Därefter lade han under sig det största imperium världen skådat.



Omslagsbild till boken ”Vreden rör på sig”. © René

Feedback

Jaha. I början av sommaren byggde jag en sandlåda åt damerna. Ibland vill man ha lite uppmuntran. Så kallad feedback:
- Är det en bra sandlåda? Frågar jag.
- Pappa, du bara tjatar och tjatar, säger Naya.
Och Tula, hon är upptagen av sitt. Hon säger bara ett ord i taget, eller också sätter hon ihop ord till ett enda. Det är så hon uppfattar att det ska vara. Hon pekar på allt, i denna stund på Nayas byxor:
- Va’ededär?
-Byxa.
Hon pekar på nytt föremål.
- Va’ededär?
- Hink.
- Va’ededär?
- Spade.
- Va’ededär?
- Spade.
- Va’ededär?
- Spade.
- Va’ededär?
- Men snälla! Det är en SPADE. Är det en fin sandlåda, Naya? Frågar jag i hopp att lyckas vända konversationen lite.
- Det är ju det jag säger. Du bara tjatar och tjatar, säger Naya.

Aaargh. Så var det med den feedbacken.

tisdag, september 05, 2006

Att göra blogg av föredrag


Jag trodde det skulle vara lätt, att det skulle ta max två timmar. Nu har jag arbetat hela dagen med att försöka göra om ett av mina föredrag att läggas ut i bloggform. Jag har misslyckats. Jag är tömd på idéer hur det ska gå till. Bara att gå och lägga sig och sova på saken.

Bilden ovan är med i föredraget. Jag talar om hur människan genom felaktig bevattning kan skapa saltöken där det har varit bördig jordbruksmark. Jag talar om vådan av att avskoga stora områden eftersom erosion ofta blir en svår följd.

Australien är ett av de länder som fortfarande skövlar sin egen urskog och bevattnar på sådant sätt att saltöken skapas. Vattnar man för mycket på mark där det på djupet finns salthaltig lera eller berggrund gör den stående vattenpelare, som uppstår vid hög bevattningsgrad, att salt från djupet lösgörs och med kapilärkraft tar sig till ytan. Detta har hänt på många håll i världen; Montana USA, Centralasien och Mexico, bara för att nämna några platser.

Bilden symboliserar något i stil med:
Mänskligheten dundrar framåt, till synes moderna och bra tekniker – och hela civilisationer har och kommer att gå under.

Ändå är andemeningen i hela föredraget att dessa problem går att lösa.
Det handlar enbart om att vidta rätt åtgärder. I tid.

måndag, september 04, 2006

Min Klimatblogg, en början

Jag förbereder en ny serie föredrag om klimatförändringar. För att slippa lägga sådan fakta och allt för många långa artiklar i denna blogg har jag skapat en ny blogg kallad "Klimatbloggen"

En artikel om civilisationens undergång på Påskön är just inlagd på Klimatbloggen.

lördag, september 02, 2006

A deal is a deal


Vi har fått förslag hur sluta med napp. Pensla nappen med ”Stopp och väx”, det illasmakande man har på nagelbitares naglar.

Bind fast nappen i ett kort snöre i sängen, om barnet vill suga får det gå till sängen och suga i besvärlig ställning.

Skruva fast nappen i väggen. Nappen finns att tillgå, hela tiden, men är ytterst obekväm att nyttja.

Vi har övervägt ovanstående sinnrika metoder, men valde att sätta ett datum när det skulle ske och locka med en extra present: En sån där förfärlig ”My little pony”, som vi sagt nej till i barnets alla hundratusen ruskiga längtansår.

N grät sig till sömns. Inte tröstlöst, utan med svår saknad och resignation. Hon nynnade: ”Min napp, min napp, min napp.” Ändå hade hon bestämt sig. Det skulle ske. Belöningen hägrade.

På morgonen slog hon upp ögonen och var klarvaken direkt. Hon vände sig mot min hustru och utropade:
- Nu du mamma! Nu är det My little pony!

fredag, september 01, 2006

Livets alla provisorium

Vi har firat Nayas födelsedag. Eller rättare sagt: Alla andra firade, jag sprang omkring och letade efter bortskjutna pilar. Ibland fick jag gräva efter dem. Jag är inte van att en pilbåge kan vara så kraftig. Jag har skjutit träpilbågar av olika slag tidigare, aldrig med mer dragkraft än säg 35 pund. Pilarna till min compundbåge är 75 cm långa och skjuter man i flack bana in en pil i marken penetrerar pilen sig helt in bland rötterna i gräsmattan. Ingen del syns. Man får försiktigt provgräva – och göra valet att antingen förlora pilen eller förstöra gräsmattan.

Jag fick pilbågen billigt eftersom den saknade delar, bland annat den stång (cableguard) som ska hålla undan kablarna så att pilen kan löpa fritt. Det har jag löst genom att skruva och tejpa fast en stång från en geringssåg som råkade passa. Ingen bra lösning, men det fungerar tills beställda grejer hinner komma.

Lika provisorisk som min pilbåge är känns hela mitt liv. Jag tar mig framåt, men ryckvis. Tanken var att jag skulle börja skriva del 4 i serien om Djingis Khan nu när Naya börjar på dagis, men jag vågar inte.
Manuset till bok 3 är fortfarande på vift hos olika förlag. De hör inte av sig och mitt nuvarande förlag går kräftgång rent ekonomiskt.

Jag har även skrivit en annan bok som jag börjat skicka till olika förlag, men det ger naturligtvis heller ingen inkomst. Så jag är hänvisad till att söka massor av olika jobb. Tre arrangörer har beställt föredrag av mig, samt att en arrangör vill anställa mig på hel- eller halvårsbasis, men de har ännu inte löst finansieringen av min lön. De tycker att jag ska köra ändå. Jag förstår inte, hur får folk för sig att de kan hunsa med en hur som helst bara för att man hör till kultursektorn?

Mitt stående svar numer är: Jag har tre barn! Show me the money!

Allt är alltså som vanligt. Som författare tvingas man tejpa och klistra och skruva ihop sitt liv så gått det går. Man kan aldrig skriva när man planerat eller tänkt sig för livsregeln lyder: Pengar först, skriva sen.

Det är bara att acceptera.

P.S. Till de läsare som beställt böcker kan jag meddela att jag fått hem en kartong, samt vadderade kuvert. Böcker kommer snart. D.S.

onsdag, augusti 30, 2006

Att vilja skapa fattigdom

Min ambition var att bloggen skulle vara helt valfläskfri.
Men idag skrev Puttes Universum något i stil med:

’Vi i vår del av värden glömmer lätt att vi är undantaget. Majoriteten av människorna på jorden lever under helt andra förhållanden.’

Jag har gått på stora soptippen utanför Kairo. Myndigheterna i Egypten vet inte hur många som bor där. Jag kan säga att det var många, kanske lika många som i min kommun. Barn satt och sorterade sopor. Av gamla tomma kletiga konservburkar tillverkade deras fäder krimskrams till turisterna på basarerna. Av bildäck gjorde man sandaler. Hittades något ätbart, ja då åt barnen…

I USA åkte jag en gång till sjukhus efter en surfolycka. Det som syntes mest var att jag blödde från flera sår i ansiktet, men det jag och mina kompisar befarade var att jag skadat nacken. På väg till sjukhuset stod oräkneliga skaror människor med enkla wellpapplakat med texten ”Work for Food”. Jag svalde, tänkte: Jag är i världens enda supermakt på väg till ett sjukhus och här står folk i drivor och är helt utslagna. Plötsligt kände jag mer med dem än vanligt. Skadad i nacken som jag var kände jag mig oerhört utsatt.

På sjukhuset blev inte frågorna som jag väntat; ”Vad är det med dig? Vad har hänt?”
Nej, i USA börjar man i en annan ände när en sönderslagen människa kommer in. Fråga nr 1:
”Do you got any social security number”.

Mitt ödesdigra svar: ”No”.

”Do you have any valid insurance?”

Mitt ödesdigra svar: “I don’t know”.

”What insurance company does you got?”

Med hjälp av mina vänner som kunde prata bättre (jag var svårt skadad och låg ned med blodet fortfarande rinnande) fick vi klart för oss att vi kunde få ihop pengar till några röntgenplåtar för att konstatera felet och en stödkrage, sen var det bara att flyga hem till Sverige för operation, om det skulle behövas.

Nacken behövde aldrig opereras, men på fakturan från detta privata sjukhus stod sedan allt prydligt uppställt: Röntgen $257, stödkrage $46.20, bandage $7.42, kirurgiska instrument och dess användning $106, kompress $0.20 osv…

Jag och mina kompisar skramlade och betalade kontant och med Visa-kort.

Inget valfläsk var det. Men jag kan inte låta bli att minnas Carl Bildt när han var statsminister. Det var samtidigt med min olycka i USA.
När han avgick efter det att folket ville ha bort borgarna 1994 lämnade han efter sig ett budgetunderskott på 300 miljarder kronor. Det var vad borgarnas skatteväxlingar och inköp av nya leopardstridsvagnar hade kostat oss, det svenska folket.
Det är min minnesbild.

Leopardstridsvagnarna, som hör till världens bästa, står nu i malpåse till ingen nytta eftersom vi dragit ned på försvaret.

Och det har tagit till nu för att Sverige ska ha ett bättre finansiellt läge igen.

Carl Bildts drömland är USA.
Han tror på att privatiseringar till varje pris är bra.
Det tror hans efterträdare också.

Vårt land hör till undantagen i världen. Och jag är glad över det.
En del politiker vill göra Sverige mer likt andra länder, där skillnaderna mellan de som har och de som inte har är större.
Dessa partier kallar detta för att skapa drivkraft.
Jag kallar det att skapa fattigdom.

Inskolning av far och dotter

Det bästa som har hänt Naya den senaste tiden är dagis. Hon började i måndags. Idag var det min tur att följa med och skola in. Det var sagt att inskolningen skulle ta två veckor. Naya trivs så bra att jag redan efter en sekund inte hade någon betydelse mer.
- Kan jag ta en promenad på någon timme? Frågade jag.
- Gå du pappa. Kom tillbaks ikväll.

Jag gick. Det här med dagis är inget märkvärdigt för Naya. Däremot märker jag att det är det för mig. Jag går min straffpromenad på en timme. Jag har en klump i halsen hela tiden. Av glädje men också sorg. Jag är glad att min dotter är så social och anpassningsbar och har så omedelbart kul vart hon än är. Sorgen jag känner är inte särskilt stor, men är en föraning av den separation jag förstår är på väg och måste ske, även om fortfarande ligger många år in i framtiden. Det är det enda som gör mig en aning sorgsen, att jag redan nu kan se mer än tio år framåt.

Det förfärliga är att jag kommer att ha svårare att anpassa mig än min dotter. Att vara hemmapappa och få stor kontakt med barnen har varit odelat positivt - och nu ska vi plötsligt inte vara tillsammans...

När jag kommer tillbaka till dagis sitter de och läser. Naya är som vanligt helt inne i berättelsen. Hon är helt trygg i den nya miljön. Personalen säger att vi inte behöver inskola så mycket mer. I morgon ska hon lämnas helt ensam på dagis hela dagen.